klippdocka

dunkar sönder mitt rum med kapten röd och känner mig allt mer till mods.
Har så så mycket metallskrot i munnen att jag kan ställa upp som reservdel till en bil. Imorgon är det fredag, fina amanda fyller 18 och det ska firas!
Längtar tills att få dansa till fin,fin musik.
Tändernaverker så jag blir galen därför uteblev mitt arbetspass. Har istället tvättat upp all min tvätt. Så nu luktar det mys i huset.
SKa försöka att plocka lite på rummet. Sen blir det en sprintrunda om munnen klarar av det. Behöver rensa tankarna. Bara jag, musiken och andningen. Det är livet det.

Sen visar det sig hur det blir. Hur helgen kommer att spenderas.
Nu ska jag dricka upp min koppkaffe och hänga den sista tvätten.
Hoppas på mindre ont imorgon amen!


(imorgon blir det inga skype pussar, imorgon blir det riktiga)

Känner mig blomster fin i min nya seconhandskjorta.
Det är kväll igen och jag ska täppa låta hjärnan få fejkade lusthormoner. Dom verkar bita på mig och dagarna går enklare. Det är jag mycket tacksam över, trött på att ha ett regnmoln över mig.
Det är lill-lörda därför köpte jag mig hem en godispåse som jag har mumsat på undertiden jag tittade på idol. Vill krypa ur mitt skinn emellanåt.
Men i det stora hela är det nog ett bra underhållningsprogram.

Ska krypa ner i sängen nu och låta ögonen somna till mia skäringe, hon är min förebild, rakt igenom. När jag blir stor ska jag bli som henne (nästan). Lika ball ialf.
Men ikväll känner jag mig rätt ball och stark självkänsla, dom dagarna ska det bli fler av. Nu ska jag banne mig börja må bättre igen. Tvi fan för oväder.

Godnatt ni där ute, ta hand om varandra.

nu kokar äpplena på spisen, suttit hela morgonen på en pall med hinken mellan benen och skalat äpplen. Arthur (kaninen) har hjälpt till att äta äpplerna som faller ner i kastrullen. Han är då en fin smkarare. Knyckte bara äppelbitarna jag skalat.
Nu kokar kaffet och jag inväntar mosandet.
Ska bli spännande och se hur äppelmoset kommer att smaka. Två kassar äpplen blev det att skala.

Men tiden gick fort, hade fint sällskap av mor som tvättade fönsterna och satte in innerfönsterna. När dom kommer in vet man att vi väntar vintern.
Mysigt att vi har en vedspis i köket som kommer att värma oss hela vintern.

Himlen har verkligen öppnat sig idag. Så morgonpromenaden med Melwin har fått väntat lite. Försökte få ut honom när jag plockade äpplen i regnet men han vägrade, Stod bara på trappen och fnyste. Han är då en bekväm karl.
Får väl sätta på honom regnjackan när vi går ut sen så han inte blir så blöt.

Hade en så mysig gårdag, Varit hos svärmor ute i skogen hela söndagen. Vi tog en långpromenad med hundarna sen lagade vi vofflor. Drack kaffe och fikade pratade, sen var det dags att laga middag. Sen blev det kaffemys och slutade söndagen med att titta på Dyngkåt och hur heligt som helst med mia Skäringe. Hon är verkligen en otrolig kvinna. Vilket mod hon har.
Jag vill alltid bära lika mycket krut som hon.

Ikväll ska räkningen betalas. Så nu blir det att vara en del i stockholm denna höst. Ska bli intressant att se hur jag trivs där. Vem vet kanske som fisken i vattnet. Får hoppas på det.
Får bo hos fina jennie med familj. Så det ska bli mysigt, att lära känna släkten lite mer.
Dom har skaffat en vovve också, så då slipper det bli så tomt utan melwin.

Nu ska jag titta till äpplerna på spisen. Sen blir det att ta en promenad med Melwin.


här har vi kung Arthur


blivande äppelmos


Äppelskalarstolen, sedan fönsterputspapper


fönsterputsning

Idag har varit en väldigt fin dag. Kroppen håller på att känna efter på dom nya medicinerna, men jag tror det här blir bra. Det känns som att dom står på min sida.
Har lapat i mig solen tillsammans med Kajsa som var på besök i hemstaden. Saknar redan hennes kramar. Men det står inte på förens jag och Melwin står utan för deras bort och hälsar på. Jag längtar, verkligen längtar med hela magen så där så att man ler för sig själv.
Jag gillar dom känslorna. Vill alltid vari i dom. Fast man måste känna på andra också så man kan uppskatta allt här ivärlden.

Kommer sakna Emma när hon snart flyttar, för hon följer alltid med på mina inpulser. Behöver knappt förvarna, hon står redan redo att följa med.
Ifredags när jag lyckades att få punka på min cykel, som tur var fick jag det precis när jag anlände till jobbet. Så väl framme så  letade jag igenom våra hyllor ifall vi hade några pumpar tillsalu. Men med min otur så inte.
Men slängde iväg ett sms till Emma på lunchen och skrev vad som hänt.
Klockan tre när jag klev utanför jobbdörrarna stod hon där med sin cykel och med mitt cykeldäck pumpat.
Man blir så glad av sådana gärningar.
Ska tänka på allt varmt nu när hösten närmar sig med storm steg. Fast idag har det känts som sommar.

Att jag tågade in på Emma var för att hon följde med mig till en plats jag gillar att gå på second hand, jag fyndade detta




Men en sak är fortfarande hemlispemlis.
Nu ska jag leta fram en film och invänta lördagsmyset tillsammans med Emma, jenny och eventuellt Stefan. Det visar sig.

När solen skiner, då blir man verkligen glad i hela magen. Träningen gick bra också, hoppas på träningverk imorgon.

Kärlek till er, från en allt mer lättandande Elina

godkväll nattugglor där ute.
Spenderat kvällen tillsammans med fina ida.
Nu har jag njutet av min kopptee tillsammans med en spännande bok. Den är redan snart slut. När jag väl börjar läsa finner jag inget slut, vill veta allting på en gång.
Hoppas på att musklerna ömmar imorgon efter träningspasset. Verkligen länktat efter att få svettats. Känna sig ett med andetagen och lämna alla tankar någon annanstans. Träning, vilken njutning det ger än.
Lugnet som lägger sig över kroppen efter. Det är precis de här fantastika som träningen ger än, vill jag visa alla.

För ger man sina lungor chansen att visa vilken kapasitet man faktiskt kan utveckla, så kan man omöjligtvis inte vara fast. Det är en underbar drog som jag långifrån kan leva utan. Dom dagarna morgonpromenaden ute blir tillsammans med min Melwin, möter jag dagen helt annorlunda.
Inte samma arlerta och glada Elina.
Men det har varit tung i många perioder att verkligen ta promenaden även fast höfter och knän skriker åt än.
Men jag valde den vägen, att fortsätta att utveckla mitt eget smärtstillande, som kroppen faktiskt helt fantastiskt nog utsändrar själv. Efter träning.

På så sätt går jag runt, i mitt kretslopp. Nu väntar morgondagen på mig. Andetagen är lätta nu. Det var för många dagar sen jag lät mina muskler få arbeta, mer än över en promenad. Jag har saknat det alldelens för mycket.
Hoppas kroppen håller sig på banan denna vinter. För jag vill flosa mig trött tillsammans med aktiva män och kvinnor, gruppträning är något speciellt. Allra helst på vintersol i teneriffa.

Imorgon ska jag koka äppelmos med min mor, Det ska bli mumma när den väl ligger på min frukostgröt.
Nästa vecka är jag lång ledig, jag längtar.



Godnatt mina kära

spotify utan reklam vilken njutning. Bäddat ner mig i sängen efter mötet med arbetspersonalen.
På vägen hem blev världen skakig, läskigt när det händer. Så kröp ner här under det varma täcket tillsammans med Melwin. Testade ringa korrebanan, men han hade inte tid.
Om någon timme.
Klart det skär att vara ivägen när jag behöver någon som lyssnar. Men ensam och stark. Det är precis det jag ska bli.
Denna dag blir nog tidig för mig. Vet att det var längesen jag besökte träningslokalerna men mitt hjärta har inte velat gå dit. Så jag har stannat hemma och tagit skogspromenader med Melwin. Mer njutning för själen.

På torsdag visar det sig hur det blir med mitt dagsschema. Nu ska saker och ting förändras, ska tampetsera om mina mörka tapeter med nytt ljust fyllt med hopp. Varit mörkt allt för länge. Det känns skönt att vara på väg till det bättre. Att äntgligen ta tag i det på riktigt.

Nu ska jag lämna datorn bredvid mig och försätta att läsa på min bok. En annan dag är jag gladare. Inte denna dag.


kärlekspuss som jag längtar efter

Sittandes på min säng med bankdosan bredvid mig. Funderar över om räkningen ska betalas. Eller fall jag ska invänta nästa tåg, närmare våren.
Dagen har varit hemsk. Haft oro i kroppen som jag inte har lyckats skakat av mig.
Vet inte vad jag ska göra för att bryta det här mönstret själv.
Så förbannat trött på att känna mig ensam även fast människor sitter intill mig. Det är obehagligt att ha dom känslorna inom sig. Vill pressa isär revbenen och lyfta ut det oromoln som varit där inne alldelens för många år.
Jag är klar med dig nu. Jag har fått nog. Jag vill separera mig föralltid från dig.
Klarar det tydligen inte på egen hand, även fast jag envist försökt.
Hamnar jag ändå som här sittandes och allting runt mig är svart även fast ljuset brinner bredvid mig.

Jag har fått nog av att känna så här. Den ständiga bristen på ork. I oktober får jag beskedet om vilket håll min kropp har valt att gå emot. Jag är orolig, stengolvet som är min arbetsplats gör ondare än vanligt.
Vill inte bli sämre igen. Vill inte vara ensam här bland tusen frågor som jag inte hittar några svar på.

Han som ska kallas min, spenerar sina dagar i en större stad. Som är hans nu. Han gör gatorna och krogarna där. Han är lycklig. Han har hittat rätt. Och det är tråkigt att vara den som är kvar. Grubblar över en säng som bara min kropp värmer upp.
Ostkrogar som inte hamnar i min matkorg. Det gick så fort. Jag hjälpte till med flyttlasset.
Kanske borde jag ha kännt att jag ville hänga mig fast längst hans ben och bara följa med storstadslyckoruset.
Men jag ville därifrån. Rädd för vad som händer. Med honom med oss.

Vaknade tidigt, kroppenvärkte och jag lånade deras badkar. I kokandevatten låg jag där med mina grubbeltankar och verkligen försökta, att bara tänka: hur känns vattnet. Ingenannat: hur känns vattnet.
Hans fotsteg kom aldrig mot dörren. Som han sade.
Hittande han i sängen med det tekniska som hade fångat hans intresse. Då ville jag åka. Åka hem till någon som vill krama mig och inte släppa taget bara för att jag gråter. Bara för att jag inte orkar det som dom flesta andra gör.

jag är splittrad. Vill inte göra något förhastat. För jag vet inte hur mitt orosmoln skulle reagera. Kanske välter den hela mig. Jag vill inte känna mig iväg, jag vill känna mig nära.
Låter mig stirra trött på en inkorg som inte ger mig det jag vill.
Det är nog dags att förstå att jag ska klara denna vinter med mig själv och mina varma tekoppar.
Det kändes så långt borta alldelens nyss att jag skulle hamna i ensamhetsluft.
Men nu hör jag dess andetag mot min dörr, det kanske är dags att jag släpper den in.

kroppenvärker sönder mig inifrån och ut. Vet inte vilken ställningen eller vilket plats som lämpar sig bäst. Allting gör dunkande ont.
Kurat ihop mig under en blommigfilt och Melwin tätt intill mig.
Vet att magen borde pirra så där mycket att jag har svårt att sitta still. Men det känns inte så. Bara olustigt.
Som om vårt förlänge sen har släppt sina händer. Kvar är bara lite rester, rester från det förflutna.
Han har varit som någon annan. Någon som jag absolut inte känner igen med sina handligar. Sitter här ovetande om hur morgondagen ser ut, går vi fortfarande på samma stig då.
Kanske har vi släppt taget. Det har känts så för mig under den tiden du har varit borta. Kanske för att du inte haft tid till det du lämnade kvar hemma.
Jag är nog sårad, för att det var så enkelt att glömma bort din gamla vardag.

Kanske ställer jag in. Det känns så. Som om mitt hjärta vill avböja det här mötet. Jag kan vänta med farvälet. Till en period då jag är stabilare. Jag har börjat lära mig att sova ensam nu. Utan att dra in luft från trånga lungor. Ska jag inte förstätta göra det. Lära mig att andas lungt ensam.
Imorgon åker du igen, till din verklighet. Jag stannar kvar här i min.

Jag tror du har klivit av. Du bygger en egen väg nu. Långt ifrån min. Det ska nog vara så. Det är därför det bränner om morngarna i bröstkorgen. Jag vet att du är oåtkomlig. Jag har redan haft dig. Jag kan inte återuppliva tiden igen. Inte trycka på repit.

Jag är ledsen älskling, att det var tvungen att bli så här. Jag trodde inte, trodde inte det här om dig.
borde jag inte vara glad, glad att han är på fastlandet igen. Men det är jag inte.
Jag vill hellst sätta på mig mina springkläder och försvinna bort bland träd och stenar.
Men idag går det verkligen inte att röra sig fritt. Blir galen på kroppen att det alltid ska sätta käppar i hjulen för mig när jag behöver den som mest.

Jag vill inte, vill inte sova bredvid någon som vill hellre bort därifrån. Kanske går känslan över. Men ännu lever den, tyvärr.
Ingen aptit. Det är som vanligt, den försvinner så fort jag hamnar i grubbelspår. Vet inte varför. Magen vill sig inte ha maten och jag glömmer bort det där med energi. Lågvarv. Det är där jag befinner mig nu.
Det kommer bli bättre så fort rören blir raka. Nu har jag vattenskada inom mig.

Jag längtar tills på lördag, vänninorna som jag ska dansa mig berusad med. Jag behöver det, närhet från några jag alltid vet kommer stanna, stanna i kärleken till mig.

Kanske för naket, kanske för mycket tänkande. Jag vet inte mycket, vet bara att det gör förbannat ut. Innefrån och ut.

Amen