klippdocka

Nu är jag i startgroparna och väskan är packad! Längtar oerhört tills jag får pussa sönder min älskling! Känner mig full av energi, går kvällen förde verkligen med sig skratt. Var ute och fottade igår också, eller kanske var det förrgår? kommer inte ihåg. Men tänkte dela med mig lite nu av bilderna innan jag åker! Undrar vad götet har att erbjuda för smarrigheter denna gång! Sitter här och hoppar på stolen av hyperenergi! Det gillar vi.




 

experimenterade lite med ett löv















vattenpöl





















Nu ska jag bege mig till duschen. Sen blir det solning med mamma. Ta hand om er nu alla. För det ska verkligen jag göra. Håll staden i schack medans jag är borta. Klä ut er gott folk, för det är ju alla helgona! fast vistas inte på kyrkogården gamla människor förstår inte det roliga med att vara utklädd. Det är redan klagonotiser i södran! Jag är rätt tom på ord idag. Så jag behåller de jag har kvar tills jag kommer tillbaka!

amen och gonatt gomorgon o allt sånt där!

Förstår inte riktigt varför det är någon som pickar mig på axeln när jag kliver in i mitt rum. Som att någon försöker tala om för mig att det är dags att städa. Men varför städa idag när jag kan göra det imorgon. Sen kan man se det till sin fördel då det blir mjukt åt fötterna att trampa på mitt annars kalla trägolv. Fast det gör rätt ont att kliva på hårda saker som ligger på golvet. Bland annat melvins tuggleksaker.
 Trivs nog att hade 'lite' stökigt. Melvin också, mycket att tugga på. Julia har lämnat Hedemora bakom sig. Hon glömde mig också. Men bara att höja volymen och sjunga lite falskare : jag över levar utan dig!  La mig inte förens efter sex igår. Undra ja vad de var som höll mig vaken. Vet faktist inte kan inte minnas. Lite biverkningar idag över de timmarna. Men jag får skylla mig själv. gick ut och satte mig i trädgården med mamma och kollade på när hon plockade upp höstlöven. Borde ha hjälpt till men fanns ingen ork. Så gick in och ångade i stället.
 Så nu sitter jag här. Undviker röran på mitt rum. Ska nog gå ner och stoppa något i min mage. Jag är så arg på bloggen. Förstår inte vad det är för fel. På min datorn är bloggen svart, men på andra är den det gamla designen, varför? Nej nu ska jag gå och klä på mig. Och ta en promenad med min bebis.

Jag vet inte om jag minns hur det är att leva
tapeterna börjar bli slitna
och det är ljusare där fotografierna har prydat mina dörrar

stannar upp i vardagensmönster
vill riva mig härifrån
fångade nattfjäril på nattfjäril
och släppte de in till våran värme

mjuka läppar och ihop slingrade kroppar
hjärtan som slår
och lungor som fångar luft
hann inte förstå, eller hindra tiden

trägolven gör ont emot mina nakna
kvällsfötter
isande känsla rusar igenom mig
och jag håller andan för att höra
mina hjärtslag emot trumhinnorna

Jag har ingenting att skänka
du har ingenting att ta emot
sönder rivna minnen och
vi kommer nog bränna i bröstet
under hela vintern
och varje snöflinga, ska jag minnas som den första

Frostade rutor och jag minns vårat mönster
vi skapade med frystahänder
första vintern, och den sista har varit

Kan inte sätta fingret på hur jag mår. Sjukhusbesök idag. Resultaten var inte vad jag hade hoppats på. Du var där för mig så rummen blev mer syrerika. Jag är så oerhört trött. Känslan av att jag ville springa rakt in i dig och bli räddad av dina armar. Att du skulle tala mig till lugn. Det är bara du som har beskådat mig från det här hållet. Och det är tungt att vara där själv igen. Det allra naknaste har jag gett dig.
 Jag är rädd nu, rädd för framtiden. Och jag vet att alla säger att jag ska ta mig samman och bli stark. Jag känner mig så tafatt just nu. Helt utan ork. Förmultna med löven och få novembertäcket över sig. Visst är jag patetisk, borrat ner mina fötter i det förflunta.

Trött på att inte kunna klä av mig orden. Så fort munnen öppnar sig så stänker jag krav. Det isandeblicken skär sig in igenom min ryggrad. Och frustrationen växer inom mig, bara för att jag börjar trivas, och bara för att jag tror på mig. Så får jag inte. Och jag vet att jag inte har någon dödssjukdom. Och att jag ska vara så jävla tacksam för att jag lever, och visst fan är jag det. är jag inte? Men när man äntligen börjar tyda att sluttningen ger vika och gör sig redo för att plana ut. Då ska en lavin rasa, och kväva än igen.
 Du säger att jag bara får motgångar, och undrar för dig själv när det ska vända. Det låter så tragiskt, jag låter så litet. Så ovesäntlig. Och framför allt fruktansvärt tråkig. Jag känner mig inte tråkig, men det är kanske det jag är.
Torkar tårarna innan de lämnar ögonen, för jag klarar inte av att göra någon besviken. Du får tro vad du vill. Men jag håller mig fast när du inte ser, när jag är som svagast och orkar inte ta tag i min spade och gräva bort all snö som lavinen förde med sig.
 De där dagarna när dina fingertoppar mot min nacke känns så välbekant. Precis som idag, när motgångarna blir förmånga. Och jag blir rädd för mitt eget imunförsvar. Då önskar jag att du stod med mig på mitt krigsfält.

Puselbitarna jag har irrat runt efter, har krypit runt på knä i panik för att försöka plocka på mig allting jag kunde tänkas komma åt. För att kunna bli tillräcklig. Att mina nakna armar ska nå ut till alla krav som legat över mig. Stressen över att täcka över alla bristningar innan någon hinner beskåda dem. Sprang, sprang och glömde helt bort att leva. Itron att jag blev till något bättre, till något som dög, vem skulle jag duga för kan jag nu fråga mig. Vad är det för något som jag har haft så bråttom över.
 Pusselbitarna jag saknat, har jag upphittat. Jag har lagt de i min bröst ficka. Där ligger de stadigt och jag tänker inte tappa dem igen. Det är en ro som ligger över mig. Kanske för att hela mitt motiv verkar vara samlat. Den ser inte lika grumlig ut. Färgerna börjar bli skarpa igen. Och det är inte med hjälp av mina envisa penseldrag som det blir färg.
 Kanske sprang jag ikapp tiden som jag hela tiden trott att jag legat efter. Nu när det bara var jag och vägen och den dimmiga luften. En upphittad Mp3 som varit borta i månader, låtar som skänker lika mycket gläjde som dem gjorde då. Även fast mina ben slingrar ihop sig ensamt med täcket så känner jag mig ändå full. Den är svårt att sätta ord på känslan som ligger över mig. Vill bara att den ska stanna hos mig länge.

Känner för att stå och hoppa i timmar på rosa moln. Sväva runt bland inrefrid. Är samtidigt rädd för att jag ska bli lite för glad, för att jag ska kunna klara av fall det kommer en motgång. En kamp mot mina levande leder som jag inte kan få att tystna. 
 viskar så att de inte ska höra, så att de inte ska göra motstånd och välja någon annan riktning. Jag tänker bli frisk nu. Stänga dörren till den här delen av livet. Jag är färdig nu med det här. Och jag vet att man inte kan bestämma det själv hur mycket man än önskar. Hoppet växer när jag själv fick välja min väg, att avstå från medicinerna. Alla visste att jag skulle bli dålig, och jag måste säga att de nästan drog mig med när jag fick högfeber och lederna gjorde amok. Jag trodde det var dags igen att dela sömnlösa nätter med illamående. 
  Men jag gav mig inte, och jag segrade. Och nu sitter jag här efter en springrunda jag inte gjort på evigheter.
Och jag känner för att aldrig, aldrig mer proppa i mig något av människans påhitt. Jag får falla den dagen, om den dagen kommer då jag får ett skov. Nu tänker njuta av att vara så här bra.

Jag ser på mammas blick att hon oroar sig över min glädje, min energi över att jag står på tårna mot den 'friavägen'. Ser att hon är livrädd att jag ska rasera hårt om mina drömmar inte går i uppfyllelse. Och jag måste åter igen tillbaka till medecinernashelvete. 
 Men denna gång får de jobba hårdare för att lyckas fånga in mig. För jag tror inte på människans äckliga påhitt. För någon annan funkar de säkert. Men inte för mig. Och det har jag alltid vetat. Nu väntar ett lov. Ett underbart lov. Och jag ska besöka Göteborg. Tårnar viftar ute i det friia och det känns som världen har så mycket att ge. Lilla jag har så mycket mer att bli erbjuden. 
 
Nu ska jag öppna mina böcker om politik. Och jag ska imorgon leka påläst och vara stadsministern själv.

amen

nu vill jag kliva av. Nu är världen för hård för att jag ska klara av den.



<3

Helgen är över, och måndagens skola är över. De lediga dagarna gick lika fort som dom alltid brukar göra. Spenderade min lördagskväll hemma vilket jag inte gjort på evigheter. Ett glas vin med mamma sen somnade jag bums på soffan. Klarar inte av att vara vaken längre än tio nuförtiden. Det är ganska skönt att vakna pigg på morgonen, fast det är just dom timmarna jag grubblar lite för mycket. Men det är väl bara att vänja sig. Sista veckan innan lovet och det känns skönt. På onsdag blir det upp till Falun och träffa min arbetsteraput, vilket är synd då jag behöver alla timmar i skolan jag kan få efter som det är slutsprut innan lovet.
 Sen har min underbara mamma bokat in mig på lerbad + massage på torsdag, Så jag hoppas att det ska göra susen för min kropp. Då ska jag få börja gå regelbundet. Det är inte så långt kvar nu till jag ska träffa min läkara och det känns så skönt att vara så här pass bra i kroppen även fast jag inte tar några mediciner. Kanske behöver jag inte börja igen? Jag tänker argumentera imot i vilketfall. Hoppas på att jag inte hinner få något skov tills dess. 
 


nu ska jag forsätta smutta på min ramlösa, skänka hatblickar på skolhögen. Sen blir det iväg o träna.
Fox har föresten blivit jätte dålig. Han varken äter eller dricker. Och han kan inte längre resa sig. Mamma ska beställa tid i morgon hos vetrinären och jag hoppas verkligen inte att vå måste avliva honom. Det är obegripligt. Han som varit med mig sen barnaben, och nu snart finns han inte mer. Kan inte tänka mig ett hus utan honom. Han är en kämpe så han klarar nog sig igenom detta!

Tack för en underbar kväll! Så fort jag kommer i din närvaro så känns världen inte lika hård. Som om alla väggar av krav och besvikelse vidgar sig, det blir lättare och andas. Och jag förstår att det finns så mycket som inte är färdig spått. Som inte mina fötter ännu nött sönder. Obegådda vägar som leter efter mina barfotafötter, så fort tiden är inne ska den marken kittla mig under fötterna.
 Jag och mamma har beundrat våran nykomling på gården, en söt liten ekorre. Så nu ska jag på internet leta efter något smaskigt som den gillar att stoppa i magen. Så att vi får den kvar, och kanske hela hans familj. Kroppen är envis idag och sätter käppar i hjulet. Men jag viker inte hädan, ty jag är envisare. Min sommarblomma har kommit hem och jag ska lukta på hennes blad idag! Sen ska jag sätta segel och komma och hälsa på. Idag är en bra dag, iväg på träning snart med min biff kamrat. Vi kommer nog sätta alla kvar till sommaren! Vi hänger fortfarande med i tränings schemat. Usch tänk dom som ligger trötta i dag och försökte dricka sig till ett falskt lyckorus. Dom kan fåtro att dom skrattar från magen, men jag vet att det bara är gift som kommer ur.
 Istället för att göra er sällskap ska jag iväg och svettas och vara otroligt nyttig! Sen blir det sommarblomman som står på schemat. Och till kvällen blir det mysigt spa med min syster. Jag har sådan energi idag så jag tror jag tillomä skvätter över lite till er. Nu måste jag bege mig, vädret ute kallar efter mig. Och jag måste göra allting som jag borde gjort igår. Men det gör mig inget att jag har en göra lista.

'
nog för att den inte syns på bilden, men jag undrar vart den fina mössan tog vägen.

Slut på dagen. Jag har svårt att andas. Du sa att det skulle vara över om två tre veckor, jag hoppas du har rätt. Patetisk är vad jag är. Släpper fortfarande tårar över något förlorat som jag borde ha lämnat för länge sen. Och det är så mycket man borde här i livet, och det känns som jag strävar emot det som skulle kunna göra mig lycklig. Jag har hängt mig fast, Det är nog du med dina ögon som har häftat fast mig. Nu får det vara nog, nu vill jag bort från det här tunga stegen. Bort från alla jävla minnen som gör mig galen.
 och jag kan inget annat göra än att skrika tyst i kudden, och hålla mig kvar även fast tänket säger något annat. Det är över, vilket i ordet är det som är så svårt att förstå? Tror det är allt i det, hela innebörden blir obegriplig för mig. Och jag vägrar, jag plogar på. Tänk om världen skulle vara snäll emot mig. Att den gav mig fler chanser. Nu lägger jag mig ner frivillit och jag struntar i hur många gånger ni kör över mig, Jag är redan död.
 Tänka fram emot ljusa tider, vad är ljusa tider för mig? det tänker jag inte ens yttrycka mig om. Det får mig bara att låta ännu mer tragisk. Undrar fall du minns den där dagen, när allting skulle vara bra och vi skulle fortsätta bygga på verandan. Och jag släppte dig. Jag ångrade mig inte långt där efter, men jag undrar ifall du minns hur ont det gjorde, hur du såg att hela världen raseras, och andetagen kändes onödiga att ta. Så känns det i mig nu och hela tiden. Jag känner mig genomskinlig, och otroligt världelös.
 Du gnager på mig om natten, och du skär i mig om dagen. Du gör oordning i min tillvaro och jag undrar när det här ska få sitt slut. Plocka upp mig igen, om det inte är nu så om snar framtid. Försöker att bättre mig. Och jag gör allting jag ska göra. Tomheten efter dig är den största och tyngsta tomhet jag fäcktas med. Verkligheten är för overklig för mig. Och jag kan inte tro att vi blev till ett inget. Jag brode göra något nyttigare än att kränka ner mig själv. Men jag hade byggt upp mig så fint. Kände mig så nöjd med min tillvaro, med mig själv. Jag klädde av mig mitt hårdaskal och jag var berädd att bli naken igen. Men när jag stod där och skalade så skälpte du mig igen. Och det kom inga lyckofjärilar i din mage. Jag tog dom alla.

Mitt i min vardag undrar jag om du vet vad som skulle inträffa om exakt en månad. orden leker i mina vener som lämnade din mun, dom vill visst inte ge sig av. Allt skulle vara så enkelt, så enkelt för oss. Och du har glömt allt det där.


(duvarisälenochjagtogenpauseimittpackande)

Uppifrån stolen slungast tillbaka till verkligheten. Dagen forstätter med grubbel. Och körningen gick bra idag också. Synd att det alltid är tid som står ivägen.

Gomiddag

Kan inte längre kontrulera mina sömntåg. Inte för att jag har varit speciellt bra på det tidigare, så har jag förut ialf lyckats somna om. Vissa mornar. jag ska egentligen inte gå upp förens någon timme. Varför är jag då klar vaken nu?
 Det kan man fråga sig, Känner för att ta en lång promenad med melvin men vågar mig inte ut och fäcktas med alla tankar känner mig för naken just på morgonen. Sköraste timmarna. Och speciellt dom ondaste. Emelie och pappa har precis åkt iväg och lämnade en rostadbröddoft efter sig. Börjat på en ny bok vet inte fall jag ska forstätta läsa den titeln säger vad den handlar om : kvinnor som tänker för mycket.
 visst jag tänker rätt mycket, och tar mina tankar alldelens för långt för att det ska vara bra. Men är jag verkligen en hypertänkare?. Jag kanske är det, det är synd att jag kom på det försent. borde ha läst in massa bra böcker som kunde undiva jobbiga situationer. Där fick jag svar på tal, jag hypertänker. Precis det författaren tar som exempel. Att man tar tanken längre och reflekterar till det förflutna. Sen fortsätter det. Man kan börja med en jobbig sak och gå vidare till alla jobbiga saker som har inträffat så är man fast i kvicksanden. 
 Kanske ska läsa igenom den där så jag kommer med nästan ovanför vattenytan. Den var dock på fyrahundra sidor. Men det går ju fort när man väl är inne i boken. 



 Undra vad denna dag har att erbjuda. Det blir nog utav en grubbeldag känns det som. Låg i sängen och välte mig med tankar och nu ramlar jag nästan av stolen av tankarnaskraft. Så det kanske forsätter så. Idag blir det träningen igen. Otroligt skönt. Mamma är orolig över mig hon gömde undan södran igår för att det var en artikel om en fitnesstjej. Mamma kanske också är hypertänkande, iofs var inte det eltandet om det förflutna utan om framtiden. Då kanske det inte räknas?
 jag vet faktist inte har inte kommit så långt iboken. Men jag ska nog få svar på dom frågorna också. När mamma la fram en bok som handlande om förhållande och hålla pastionen vid liv så kände jag att de var lite väl tidigt att börja forska idet. Det känns som om det är lite försent. Eller känns o känns, det är försent helt enkelt.
 Låter som mamma har gott o lagt sig igen, jag som hade hoppats på sällskap till frukost. Känns skönt att gå till skolan, det är ett plus ialf!
 Men nu ska jag ner och kanske rosta mig ett bröd, blir tee i vilketfall.
Godmorgon, och hoppas ni tar dagen med mer storm än vad jag gör. Men oandra sidan varför inte grubbla sönder denna dag när man har en ny chans att göra någonting bättre utav morgondagen?

allting som jag kan forma till dig skaver. Och jag håller mig så hårt att knogarna gulnar, när du och dina våger sköljs över mig . Hittar andan igen, paniken innanför bröstet avtar. Och jag klarar mig igenom ytterligare ett upptåg av känslan; det finns ingenting du kan göra fotstegen som engång hade sin spets imot dig, har avisat dig och gett dig stora hinkar av sorg som du ska skövla ut över stadens asfaltsvägar. Ett knyte har du runt magen, och du samlar på dig allt som han har tappat för att slutligen inte känna nå mer hjärtsorg.
 Jag ramlade inte av stolen den här dagen, jag satt kvar, blev starkare. Kände mig full med hopp och möjligheter. Jag balanserar på en murkant låt mig säga den vid dammen. Bara jag snavar lite grann faller jag ner djupt i mitt lerväll som jag själv har skapat efter tomheten som kvarstod.
 Muren blir bredare för varje minut som går, men leran har förmågan att stänka smuts över mig imellan åt. Och jag kan inget annat göra än att hålla mig fast tills knogarna gulnar. Det stormiga känslorna stillnar även fast man inte kan tro det när man står mitt på slagfältet. Jag får in några klara träffar imot dig , men du är så mycket starkare än mig just nu, så jag har lätt att hamna underst. 
 Jag är rädd för ångesten, rädd för att inte veta i vilket hörn den lurar i för att slutligen smyga upp bakom mig och smaka på mig. Jag står som på helspänn nästa hela tiden, och jag bara väntar på alla vågor som ska skölja s över mig. Jag är berädd nog för att jag har slängt alla mina cyklop
(domfickmigattkommaförnäravårantid,
sådärskrämmandenäraattjagkundekännadinasaltapussnärvibeskådadehavestallafärger,
närdetbaravarviochvärmen).  



 så ska jag klara det här bra ändå. vill riva i dig och påminna dig om allt. men samtidigt vill jag bara låt dig springa iväg. För jag vet att du ändå inte har något över till mig. Så jag låter dig springa den här gången. Tänker inte hindra dig. 
 För varje minut som går så klarar jag mig lite bättre, mina lungor tar upp syret lite lättare. snart kanske jag tillochmed har gälar. Dagen och livet har inte mönstrat sig som jag hade tänkt mig. Men så fort stormen har lagtsig, så kommer alla blomstrandelyckofjärilarigen. Och då ska jag fånga in dom alla för det är jag värd.

Ja tiden har sprungit mig förbi. Det kommer alltid något gott ur det onda. Och allt vi har är tid, och våran tid är nu slutligen över. Det känns så nära men ändå så långt borta.
 Det finns inget att göra åt känslor. Hur mycket man än önskar, fast ibland undrar jag fall jag verkligen önskar. Är det inte bara tomheten efter att bli lämnad kvar. Bli ett avslutat kapitell, när man själv kanske hade velat fortsätta. när man inte hann riktigt förstå att det var slutet som stod vid dörren. Visst kunde man gjort saker o ting ogjorda. Och kanske hade verkligheten idag sätt annorlunda ut. Men det kunde inte bli bättre än vad de var, hur mycket man än anolyserar och vrider på saker och ting så kommer man ändå hamna vid hur faktist sanningen ser ut. Jag var din prinsessa för stunden. Och nu är det min tur att stänga våran bok. Jag lägger modet i mina händer när jag avslutar det jag tidigare trodde var starkare än allt. Jag reser mig härifrån och jag gjorde alltid mitt bästa. 



 Någon dag kanske du förstår alla dom där orden jag skänkte dig. Alla mina handlingar som gjorde dig förvirrad. och alla min tårar jag släppte mot salthavet. Och all ilska jag svalde inför din stolhet. över hur du faktist behandlade mig orättvist. Enda fram till det riktiga slutet, så tänkte du bara på dina behov. Du borde sätt det längre än dina önskningar. jag reglar alla dörrar nu ordentligt, för att aldrig, aldrig mer öppna dom. Det finns ännu olåsta vägar kvar, och jag vet att dom har så mycket vackrare stunder att ge. 
 Nu längtar jag tills tiden av det här förflutna har gett sig av helt, och jag tror det kommer gå fortare denna gång. Jag ska fylla det tomrum du lämnat efter dig med något bättre. Du finns inte längre.
 nu ska jag sova, platsen mellan mamma och pappa är upptagen, men nallen får rädda mig från nattensdemoner.
jag är stark, och otroligt bra. Jag är bäst i världen på att vara just jag.
 och jag kommer vinna allt, som jag vill vinna. och allt som vill mig gott. Jag har så mycket mer att ge. Och jag är ännu långt ifrån färdig läst.

godnatt

stöter ni på en drömprins eftervägen kan ni maila honom till mig.

Jag vill nog att en av dom där anonymaläsarna ska vara du. Och jag vill att ditt hjärta ska slå extra slag för mig.
Jag missa dig så som jag alltid gör. Och jag hoppar högt och önskar hårt men det blir nog ingen större skillnad för det. Och det är synd. jag vill sticka alla hårda kanter mjuka, och fylla alla hjärtan med kärleksvadd. Och jag vill sprida, skänka dig allt jag kan ge. Det är tappat för dig. Det är nog här jag ska vända och buga och bocka för tiden. Men jag vägrar, min magkänsla känns för god för att jag inte ska låta den löpa linan ut.
Tänk om jag kunde tänk om jag kunde. Ja då skulle allt vara så himla mycket enklare. Borde vila min feberfulla kropp nu så jag orkar skriva uppsats imorgon. Men jag ägnar några fler minutrar åt att sitta och tänka: kanske, kanske nu så händer det ofattbara.
Men jag vet i all min bitterhet. Att det händer nog inte. Och det är nog förfarligt att hoppas. Så jag kanske ska sluta helt. (fastjagvägrar)

En fin kväll med fina flickor. Och jag önskar att jag hade lika mycket fin tid med dig till. Och tänk om, tänk om jag kunde göra det ogjorda gjort.

Godnatt.

jag kanske har bestämt mig för att pulsa i snö hela livet ut.
Kanske är det dumt att slita i sig, men o andra sidan njuter jag kanske mer av när det är ro runt mig,
och framför allt i mig. Än den som väljer den plogade vägen.
Kloka ord 'det handlar om att bestämma sig en enda gång', en del av mig har gjort det. Men jag vet ändå att morgon dagen och veckan efter är okänd. Och att allt man gav sig till inte längre är lika viktigt.
syjunta igår och jag måste säga att jag smuttade nog mer på mitt vinglas än jag stickade. var inte i mina sinnesfullabruk (ochjaghademinaanledningar).

Träning idag på morgonen med julia, och jäklar vad min kropp är helt utmattad. Tränignsvärk i varendaste liten muskel, och det är väl bra har man gjort något nyttigt. Fast jag är mest orolig att jag ska överanstränga mig och få inflamation, Och det har jag absolut inte tid med!
Borde nog välja något bättre ord val än att jag skedade med mamma igår. Men var precis det jag gjorde. Men inte den sexuella varianten. Hon gruva sig lite över att hon tyckte att jag hade högfeber hade jag säkert efter som jag känt att jag frysit hela dagen, men jag ignorerade det. Alla sinnen kommer till ro i deras säng, och man kan bara andas ut. Ingenting farligt kan äta uppen, inte ens monstrerna under sängen dom räddar pappa än ifrån.

Jag hoppas inte, och allting är kanske överdrivet invecklat o krångligt och tungt. Eller så är det bara fruktansvärt enkelt, och det kommer bli halare än isen, bättre än sommaren. Det är tur att man inte vet, eller dumt att man är så ovetande över vad som kan tänkas komma.
Fast jag tänker faktist inte ta morgondagenstårar idag. Utan jag tänker hoppa sönder isen när tiden är inne.
och gråta sönder allt det vackra tillsammans med sprickorna.
Nu ska jag hoppa in i duschen. Och inte försöka förblöda under helgen. Så blir det thaimat, och filmmys med julia till kvällen!
egentligen skulle jag skrivit klart en uppsats idag, men det har jag inte gjort. men jag sörjer inte för det. Varför göra det ogjorda klart idag när jag kan skjuta upp de tills imorgon.

Nu har jag varit en dålig bloggare ett tag, men jag ska nog bli bättre. Det händer på fall jag tömmer mig på mail eller inte.

världen snurrar runt mig, medans jag sitter ner på den kall blöta marken. Och jag har ingen energi till att resa mig ifrån min välbekanta lugna plats under mitt kära äppelträd. Önskar att du inte var tvungen att åka hundra mil ifrån mig, skulle du inte bara kunna vara på ett armlängds avstånd. Jag vågar knappt tro.
Tysnaden jag har hos mig skänker fler tankar än vad jag klarar av att ta hand om. Så jag suckar irrarrunt i förtvivlan, och inte heller vet jag fall jag ska sörja eller börja lappa mina bristningar.
Sträcker ut mina armar, gör mig så synlig som möjligt. Känner mig ändå inte tillräcklig inför dig.
Skolan uteblir, och jag måste få hjälp.
Varför kan du inte bara sitta här framför mig och vara mitt rinnande lexikon. Så ska jag gjuta om mig så du kan betrakta mig med tillfredställda ögon. Känner mig tafatt, allt rinner ur händerna, alla mina önskningar raseras.
Det är evigheter tills jag kan tro. Tills jag kan förlita mig igen. Och jag vill hade nu, och hela tiden.
detta kanske inte går. Och jag blir galen av denna tysnad. och jag skjuter upp allting jag borde göra och jag behöver någon som vaggar mig lugn. Som skänker mig värme, och hjälper mig i allt jag inte klarar.
Jag tvivlar hårdare nu än vad jag gjort på länge. Och jag vill resa bort härifrån den dumma,dumma kylan.
Säg att du vill ha mig nu, imorgon, nästa vecka och föralltid. (jag vet att de inte går att säga så)
Men jag blundar hårt och jag önskar och jag målar allt vad jag kan för att detta ska bli vackert.

Tappar allt som jag har i mina händer. Min lyckliga känsla av att det här kommer funka. Allt kommer bli bra igen. När jag beböts av ditt gamla överdragna klumpiga oaroganta sätt. Och jag har talat om för världen medans du har varit bort oroat dig att jag är värld det bästa. och jag har lovat alla mina grässtårn att jag aldrig tänker låta mig hamna under dina fötter, och låta mig bli nedväderad.
Och argt tittar jag mig i spegeln med trötta ögon, att jag är precis där igen. Under dina fötter och du stampar, även fast du inget märker. Du drar andan ur mig, och all respekt jag är värld att få krossar du.
Jag förnedrar mig själv. Och jag försöker plocka upp valbajset under mig och försöker se det vackra idet. även fast jag vet att om jag inte hade haft 'det' med dig, hade du varit längst ner på min önskelista. Jag skulle döda dig snabbare än myggan.
Men av någon konstig anledning, så är jag snällare mot dig.
bege dig härifrån kära du, innan jag slår ihjäl dig med mina bara händer.
du hör hemma där uppe i din fantasivärld. Du hör hemma där måsarna skiter dit vit.
och hoppas du mögglar tillsammans med dina gips i vintern. Och alla färger jag trodde du var, och allt det där underbara och fantstiska som jag trodde jag saknande. Det fanns inte. 
Jag lät mig själv bli besviken när jag målade dig upp till himlen.

Står med mina darrande ben på din trasmatta, Känner med fingertopparna över tygerna det går stötar igenom mig och för varje tygbit jag paserar med mitt finger minns jag alla känslor du gett mig. Du grep tag i ett hörn där den hade blivit skadad, fransarna hade trasslat ihop sig. Du bara slet, repade upp den och när du sov satt jag där med mitt sykitt och försökte laga det. Men din styrka och din beslutsamhet revsönder den. 
Och jag har sätt att du varit där och trasslat även fast jag stigit av den. Under mina fötter ligger den nu igen, och jag ser dina lappningar, kanske ser jag sömmarna för tydligt för att jag ska vara säker. Nyper mig i armen för att känna att jag verkligen lever. 
Precis allt det här som är runt mig nu, era röster, de kalla golven, den orangafärgen, allt det där som jag har rivitsönder med mina tårar och lämnat. nu står jag igen mitt i allt stök, på din matta allt cirkulerar runt mig och jag är mitt punkten. Jag är yr, fruktansvärt yr. Och jag vill nog springa iväg härifrån innan du börjar se sprickor i skarvarna, Innan du tar tag med dina händer igen och börjar repa upp oss.
Jag står här med mina fötter på ett tyg som doftar så välbekant, som är lika mjukt som jag minns det. 
Men det känns kallt under fotsulorna, och jag undrar fall du skadade den för hårt för att den ska kunna kännas lika värm igen. Mitt i alla funderingar väntar jag nog bara på att du ska ta tag i fransarna och dra tag i mattan
Så jag faller hårt bakåt och över mig kommer tusentals känslodelar som vill äta upp mig. Och jag kommer se dina händer som sliter sönder oss.
Jag vet hur det känns, hur andetagen upphör och man vill att något dramatisk ska hända, som att taget ska ramla ner och världen ska förstå hur ont det faktist gör.
Men jag kommer ligga kvar, inte springa efter denna gång, inte försöka fatta tag i dina armar och önska att dom vore mina.
Jag är klar med detta. Jag har delat för många sömnlösa nätter med min nalle, utan dina mjuka ord. För många gånger så jag inte längre vet fall jag kan uppskatta det igen.
Om du nu vill spinna in mig i dina tyger igen, så slås jag bara av tankarna, varför försöker du med detta när det har gått sådan lång tid. Och varför kom du inte på dig tidigare att allt som du gör imot mig skadar.
Att nu helt plötsligt, när min panik har lagt sig mina händer har slutat skaka. Då ska ditt hjärta börja slå.
Jag står här på din jävla matta. Och jag undrar fall jag någonsin kommer älska dess dofta lika högt som jag en gång gjorde.





Känner för att skrika ur alla frågetecken som dammats över mig. Skura, skura och skrubba bort alla nedväderingar av mig själv. Magen är full av thaimat och godisbitar. OCh jag måste erkänna att jag är osocialare än någonsin. Jag är trött. Blivit biten av något obehagligt djur, och jag undrar fall det är biverkningar av bettet?
Tror jag har feber, och kroppen tar verkligen död på mig. Klarar knappt av att vända på mig längre, och täcket väger för tugnt för att jag ska kunna lägga de över mig.
Medicinerna skriker efter mig, och jag försöker överrösta dom. Jag vill inte, jag vill inte. Och skolan börjar bli alldelens för tung för att jag ska klara av den. Sitter här på stolen, och låter alla kravberg bli större.
Jag hoppas att dom exploderar snart, att dom bryter ut i någon jättelik vulkan så att det blir lika vackert som island. Jag behöver utlandssemester nu. Högar av böcker jag kan gosa mig ner med på den varma stranden. Och bara vara så mycket i mitt. Jag har inte tid med något annat nu. Kroppen tar sådan kraft av mig. Och det är synd, för det är så himla mycket som jag känner att jag vill orka med. men som jag inte orkar.

Blä på allt, och blä på inget. Jag tror jag flyger mig till något lugnare plats en denna och samlar på mig alltyp av kraft jag kan tänkas behöva för att klara den långa vintern.
Jag känner att jag är långt ifrån uttömt av ord. Men jag orkar heller inte skriva. Så jag ska ta min ramlösa och gosa ner mig i min säng och fortsätta läsa på min bok jag tidigare somnade ifrån. Och kanske, bara kanske ska jag öpnna någon skolbok och ägna den en tanke.

Godkväll så länge. Och det är kallt, dum kallt. och ge mig ett badkar.

Varför inte börja på ett nytt inlägg när de förra tydligen inte tömde mig tillräckligt.
Känner mig tom, väldigt ensam och förvirrad. Känner för att ringa någon och bara bestämma att nu åker vi iväg o tar världen med storm på alla tänkbara underbara upptåg som livet kan skänka en.
Det är bara några små bagateller, Pengar saknas, körkort saknas, ledighet saknas. Så jag får helt enkelt fatta min frustrationskrångeleensamhetförvirrningstänkande med att blogga. Det gör mig inge klokare men det kanske får mig att tänka mindre. Eller så matar jag alla mina tankar med godis när jag låter mig slänga ur dom.
Det gär egentligen detsamma. Tycker om att skriva. Även fast det är ovesäntligheter. Så känns de bra.
Sitter med headsetet på, tänkte inte ens på att jag gör det, kanske vill jag se lite upptagen ut fall nu någon skulle få för sig att titta ner från taket.
P3 bombar mina öron, och jag måste erkänna att jag är en periodare på radio. Tycker om den stationen, inte överdrivet mycket reklam. Kan vara lite för mycket prat om nånsens. Men det är nog skönt att lyssna på sånt också ibland. Låta någon annan få tänka åt en.
Ska nog gå ner snart och leta på boken Jenny som jag lyckades somna ifrån i mammas o pappas säng. Antar att den inte ligger kvar där jag lämnade den. Men den lär ligga någonstans där i krokarna. Jag läser nog inte för bokens innehåll utan de är nog bara för att jag vill få större ordförråd. Jag älskar inveckladeklursnygga ord. Dom ger mig någonslags tillfredställning. Det är nog kanske med ord man vinner mig.
Fast när det väl gäller kärlek så är jag så där jobbigt dryg, att när jag väl faller så faller jag. Alla dom där 'kraven' man skrivit upp på handen 'att detta tolererar jag inte' suddas ut, och man blir förblindad av kärlek.

Fick svar på tal. När jag följde med edvin och hämtade ved och fick syn på den gamla blåa polon som vi brummade hos fram på och lämnade efter stort moln av kärleksdamm, Den där lilla rostiga, buckliga fula bilen kallade jag söt. Jag var helt klart ett till fall som blivit träffat av en kärlekspil, Som hade tappat alla sina smarta värderingar med ett töntigt kärleksfnitter och rodnande kinder. Och glömt bort alla dom där löfterna man gav sig själv förra gången sitt hjärta blev krossat.
Hur kommer det sig att man blir så där pinsamt töntig när man blir kär?
Att precis alla människor som blir träffad av pilen, får de där töntiga fnittret och den där blicken som säger allt : jag förstår inte alls vad du säger, men jag avgudar dig ändå och du är lika söt för det, om inte sötare.

Ja händerna lever sitt egna lilla liv, och är tjocka som falukorvar. Undra fall jag ska testa steka dom. Är faktist lite hungrig, och jag har ingen som helst nytta av dom. Inte just nu när dom bara gnäller.

Nu blev det änringar i dom oplanerade timmarna som jag hade tänkt ospendera på bloggen.
Ut och fäcktas mot en himel som har öppnat sig o bestämt sig för att blöta ner hela min gåväg.

Godnatt. Jag hoppas att mina tankar kommer stillna bara jag får känna den friska doften av blötasfalt.
Kanske inte så charmerande o romantiskt med blötasfaltsdoft, men de gör detsamma.

Min noga strukturerade omvärd raseras som ett dominospel. Sitter kvar på stolen lite till, granskar situationen kanske lite för noga. Och jag kanske försöker känna lite för mycket, för att ångesten ska kunna släppa.
Rädslan av att rasera lika hårt håller mig tillbaka till det nutida, säkra tillvaro. Och jag frågar mig själv i mina trassliga hjärtslag, har jag kraften till att skänka iväg mig för att åter igen kunna skäras sönder. 
Om svaret kunde stå vid dörren, I den beboddasängen, i alla känslofulla minnen, om det kan byggas upp och lysa lika klart igen. Närheten känns bekant, men allting smakar annorlunda.
Det gör inte ont, än. Och jag behöver tusentals mjuka händelser ifrån dig för att jag ska kunna anförtro mig som förut. För att jag någonsin ska kunna falla med slutna ögon imot dina armar, utan att tveka.
De är så nära, vi är så nära, men ändå så långt borta. Och det är stökigt i oss. Men vi försöker med våra nakna händer sopa igen alla skärvor efter det förflunta. Och jag undrar fall vi klara det, undrar fall mitt hjärta klarar av att slå hårdare, hårdare för dig.
Du krossa mig som ingen annan gjort tidigare. Och du dödade mig med din kalla blick. Och nu ska jag lära mig att älska igen, efter allt som gjorts.
jag sitter kvar, lyssnar så noga jag kan på mina hjärtslag. Och jag försöker lista ut vad som är det bästa.
Jag sitter mitt i ett dilemma, och det känns som jag kan välja vilken sida jag ska fortsätta min vandring på.
Det är jag som bestämmer, inte mina kärleksnerver.
Framtiden är oberörd. Är det vi som ska beröra den med kärlek, i våran tvåsamhet. Eller ska jag vända ryggen imot, och slå framtiden med ensamhet.

Flämtande andetag, och vi trycker oss lite närmre, för att känna att vi verkligen är levande.
Skadades mer än vad jag trodde.
Och framtiden är oberörd, och jag undrar hur den kommer ta form.

Jag doppar tårna i framtiden innan jag ens är stark nog att vara där och beskåda.
väntar på en uppgörelse, som en blixt från himlen som visar vart jag borde stå och balensera med mitt bultande hjärta.
Även fast jag vet att de bara är grått så målar jag med min pensel i alla klaraste färgar.
Det känns som om det blir bättre då, som om den riktiga sanningen kommer längre ifrån mig.
och jag behöver inte påverkas utan jag målar min egna vackra stillbild, av framtiden.
Väntar mig ett jättelikt paket liggandes på trappen, med stora vita snören och papperet blomstrar av kärlekshjärtan.
Jag erkänner för mig själv, att för varje inbillnings skällning från hundarna så ser jag det där jättelika paketet som läggs dit i smyg.
Så jag flyttar gardinen och i min besvikelse är trappen tom. Och jag vet att det bara är grått. Men jag målar ju så vackert, och om man kniper ihop ögonen riktigt hårt och spänner varje muskler så där så man glömmer bort att andas och önskar riktigt innerligt, borde det inte komma lite färgstänk på det gråa då?
eller är det bara mina förbaskade penseldrag som syns.
jag sätter mig här mitt i allt det grötiga, högst upp på alla kravberg och doppar tårna iframtiden även fast jag inte alls är redo att vara där.
jag målar ju så bra så jag tror på det själv, tror så där bra så att det känns som om jag är mitt i det fantastika.
Även fast jag andas ångest, och raslösheten gör mig galen så jag måste klättra lite högre upp på berget.
Och stänka lite mer färg och önska lite hårdare.
För då måste det väl gå.
eller hur, det sägs ju att det är skam den som ger sig. Och jag ger mig inte så jag borde ju få min belöning.
Och jag hoppade över sju vågor i all min tropragd och skänkte dom färgstarka blommorna till havet.
jag ryser lite i hjärtat när jag vet att du samtidigt stod på berusade ben och skänkte inte ens mig en tanke, och du hade hoppat över minkärleksglass som jag åter igen hade skapat och slängt förglada färger över även fast jag viste någonstans att den var grå. Men jag blundade de för det mörka, när jag gav mig själv till havet.
och jag trodde blint på att det skulle ge mig något vackrare än det här, en mjukare väg att gå på åtminstonde.

Jag doppar tårna i framtiden, och jag tror jag reser mig härifrån för det går rysningar längst min ryggrad när jag ser att bakgrunden var som allitd grå. Det var bara jag med min förmåga att lyckas ge allt de färgiga som jag själv borde ha spart på i bröstfickan.
för du var nog aldrig riktigt värd mina penseldrag.
Jag målade nog bara förbaskat jävla bra så jag tappade mig själv i min fantasivärd.

jeejjh! jag är fortfarande vaken rubbar min skönhetssömn med mina underbara stickor! och där har ni resultatet av dagens stickning! jag är glad, trött otroligt rockig. och känner inte alls för att varken sova eller stiga upp imorgon. Så vad ska jag göra åt saken?
suttit här i min stillsamma atmosvär o hur lyckas jag bli så över energisk av de. jag är sanslös. Men de tycker vi om. Imorgon är det fredag, det innebär att helgen är snart kommen. Efterlängtad syjunta äger snart rum. och någon som berört mig så otroligt de senaste gångna åren besöker hemmaorten. Och jag lyssnat på alla mina tankar och försökt lista ut vad dom vill mig. Men jag kommer inte fram till något vettit resultat så jag fortsätter ett mata på med maskor. Kanske ska försöka ta timmarna som dom kommer. Jag har klarade mig en gång, och då borde jag klara mig nästa gång också. Visst?
Min kudde underarmen och nallen hållandes i ena handen medans den andra är fylld med nystan, så kanske jag reser med mitt hjärta någon annanstans. Eller så stannar jag kvar och kanske behöver någon som håller mig medans det ska bränna lite till för att sedan gå över och glömmas bort.
Frågan är varför jag sätter mig i denna situation igen, när jag har det så bra utan alla värderingar och löften.
Med handen på hjärtat och blicken rakt fram, så är allting fortfarande lika grumligt. Hoppas dimman lättar när detta är över, när jag ska bomba sönder alla minnen eller se på när du spacklar våran grund.
Nu måste jag borsta mina tänder. och ge mig själv nyp i örat för jag har inte gjort franskaläxan. Och då kan man fråga sig vad jag har gjort hela dagen hemma ? jo jag har övningskört och stickat. Sen blev det lite kupolen. Och lite Ida.
Godnatt nu , nu ska rocktrollet sova. Och konstigt nog så är jag underbart nöjd med mitt liv!