klippdocka

så här mitt i natten blir jag nostalgisk tillsammans med gammal musik som susar ut ur högtalarna och en ömmande mage. Borde sova men sömnen hittar sig inte hit och det dunkar lite obehagligt i hjärtan. Jag vet att det är det förflutna som närmar sig mig med sina minnesfötter. Det är otroligt att vi är där nu, nästan framme med parmiddagarna. Möter varandra med en ny. Du som alltid sa att du ville bli gammal med mig och jag med mina drömmar. Tänk vad vi har rostat glömt av allt vad kärlek var mellan oss. Tappat alla vardagsdagar vi hade ihop även fast vi skrek rakt ut när vi förstod att vi är vardag. Även fast det fortfarande brann. Brann på ett nytt sätt hjärtan som ville bort, till det nya.
Vi är där nu. På andra sidan och vinkar tillvarandra. Dom nya står bredvid oss och visst är vi lyckligare. Tänk hur livet kan ta sig form.
Jag är ensam i sängen inatt. Det är ovant att ligga själv med alla mina funderingar utan att ha en lugnande stämma bredvid mig. Visst är det läskigt men jag vet att jag klarar mig bra själv. Vissa dagar. Det har varit två hemska veckor med tårar som väger för mycket för att klara av att stå på fötterna. Jag längtar efter solljus nu. Som tar med sig större krafter än dom jag har nu. Men jag vet att jag har varit här förut. Så jag vet att jag klarar att kravla mig till ytan igen. Förr eller senare. Livet har det inte lätt med att försöka ta kol på mig.
Ledsna suckar lämnar jag ifrån mig när alla mina byxor fasnar strax ovanför knäna. Jag kan vända de till att dom har krypt istället för att säga att jag har blivit för stor för dom. Men en dag lämnar den här förbanade sjukdomen mig.
Nu ska jag sluta skriva ord som inte känns levande. Imorgon ska jag försöka hitta kraften till att vara chauför. Men jag ska nog hitta den, långt där inne ibrösten.
Facebook, jag hatar facebook en ångestsida med ordbajsning. Patetiskt men ack så beroende.

vart springer all tid? Har jag verkligen blivit så här gammal med den, så här stor. Inväntar mitt upptåg av banankartonger över mitt barnrumsgolv. Biter mig i underläppen för att verkligen försäkra mig om att jag är vuxen.
Varit hemma hela veckan. Sovit på soffan, sovit i sängen mest hela tiden. Förutom när jag känner mig som en hemskmamma med fetthår och snorpapper över golvet, sneglar ner på min älskade Melwin som alltid kringlar sig tätt in till mitt bröst. Är alltid så kärleksfull medans jag är en grå substans som vet varken ut eller in. Jag klär på mig för hans skull, alla de tjockaytterkläderna. Han är värld alla onda steg mot marken.
Bara för att jag är ledsen ska det inte behöva gå ut över honom. Han är min riddare i nöden. Pussar bort tårarna och kryper in innanför morgonrocken precis när jag behöver närhet. Han ger inte ifrån sig några tunga obegripliga ord. Bara suckar, kärlekssuckar.
Ska försöka kravla mig upp till skolan imorgon. Problemet är egentligen inte att ta mig ur sängen, det gör jag. Det är vägen ut igenom dörren som känns förjävlig. Helt plötsligt föll jag igen. Vinter är lång iår. Alldelens förlång.
Det är inget flöde på orden. Bara grötigt.
Jag ska gräva ner min tunga kropp under filten igen. Med ett hopp om att morgondagen känns lättare att ta sig igenom.

Amen