klippdocka

Nu har jag varit långledig. Borde nog nu känna att jag är hungrig efter jobbet. Men det är jag inte, det skaver bara nere i magen en knytnäve som vänder sig. Jag känner inte alls för att jobba. Kanske är det hösten/vintern man känner av, tröttheten.
Det känns i min kropp att himlen blir mörkare och marken kallare. Släpper lite tårar över att ett skov närmar sig. märktes på jobbet. Klarade inte av uppgifterna lika bra. Kroppen svor mot mig och bad mig ta det lugnare. Lugnare funkar inte riktigt på min arbetsplats, tyvärr.
Letar lite nya jobb nu, med mindre stress, med mindre arbete. Men inte hittat någon som söker mig ännu. Men det dyker väl upp minst när man anar det.

Förhoppningsvis känns det lättare imorgon på jobbet. Att kroppen har en fin dag. Ska nog snart trä på mina raggsockor och bege mig ner och koka lite kvällstee.
Denna dag har ingen kurrande katt legat i min mage. Varit nerstämd den mesta tiden. Gillar inte sådana obehagliga dagar i ensamhet. Känns skönare nu när jag hör pappa nere i köket och renoverar.

Melwin ligger på sängen och tittar ut igenom fönstret, vi ska ta en kvällspromenad lite senare har jag lovat honom.
Pratade en kortis med min man. Det är konstigt att behöva lära att älska igenom en telefon. Känner mig ringrostig med det. Men hoppas att jag snart lär mig.
Att bokstäver på en skärm också är fint, och visst är det de.

Kollade på sommarpratarna idag, det var mysigt dom sade mycket klokt. Ämndet snurrade mest kring kärlek och ensamhet. Det kändes skönt att lyssna på äldre klokasjälar. Kände mig gladare av dom.
Så efter programmet tog slut möblerade jag om mitt rum och städade igenom min garderob. Man börjar se golvet och soffan nu. Men jag är inte ännu klar.
Tror inte att jag ska slutaföra mitt projekt idag. Blev trött och lite grubblig. Då är det bra att flytta möbler men hade inte den lusten.
Även fast det vore smart att göra det efter som jag vet att efter jobbet imorgon är jag trött och ska sova.

Efter som jag har varit långledig så innebär det att jag jobbar helgen. Ett helvetespass, även fast man inte får säga så. Men man bor på jobbet fredag-söndag. Det är inte sunt alls. Men jag hoppas att dagarna ska rinna mig förbi och grubbeltankarna får jag lämna hemma.



(ettgrubbelkort)

Nu ska jag kokatee och ta mig en kvällssmörgås.
Hoppas eran dag har varit fin.

Kärlek från mig.

Det är en onsdagkväll igen. Men inte som mina andra kvällar har varit de senaste året. Rummet mitt doftar inte längre man. Extra handduken hänger inte över dörrkarmen, heller inte kläderna.
Det är sorligt. Känns så ensamt även fast mitt rum är så litet. Längtar inte efter att få sova själv. Längtar inte efter dom här två åren.
Men jag hoppas att vi klarar av alla 736 dagar. Jag vet att det känns betonghårt just nu ibörjan. När allting bara dunkar konstigt innaför bröstkorgen. Vi kommer ju ses, Melwin kommer stå många dagar på kökssoffan och titta ut mot grusvägen väntandes på en brummande bil.
Men med tiden vänjer vi oss. Att vi inte längre använder hos av vardagsmys och töntgräl. Nu på en pungsparkssnabbhet förvändlas mys till något exlusivt och töntgräl existerar kanske bara på telefon, om det ens händer där.

Livet är fullt av farväl, lättare och svårare. Det här är nog ett lätt med tankten på att vi faktiskt fortfarande tillhör varandra. Bara att det dunkande hjärtat i bröstkorgen befinner sig flera mil bort.
Jag är en dramaprinsessa. Jag har accepterat det faktum att jag gärna exploderar i oro inombords och snor knutar på mina egna tankar för att sen när sanningen visar sig att, jag bara övertänker. Precis som alltid (nästan).
Det är nog mest sorligt för att någon man älskar vet man heltplötsligt så lite om.
Jag vet ingenting hur hans sänglakan ser ut eller hans tandborstsmugg eller ifall hans kallsonger är blommiga.
Jag vill vara den där surrande flugan över axeln jämnt. Som kan bara kan surra och njuta av hans närhet. Men jag vet att det inte går, även fast jag försökt krympt mig tusen gånger. Jag är fortfarande mina 161,5 cm långa Elina.
Och definitivt inte osynlig.

Snart förändras min vardag ännu mer. Då jag börjar studera i Stockholm. Hoppas att jag inte i panik komma virra bort mig bland vägar och människor (vet att jag kommer göra det) Men jag kan hoppas på att jag behåller mitt dalalugn. Fast det kanske mest är en myt att vi är lugna. Vad vet jag.

Har haft en fin dag, och kvällen börjar närma sig. Men jag ska försöka att inte vara rädd. Mamma kommer hem längre in på kvällen och jag ska nog kura ihop mig bredvid henne. Eller hon i min säng.
Det är skönt att skriva. Det är tur att jag har många sätt att filtrera mig på. Så att världen inte känns lika dramatisk.
Det är häftigt att älska men ack så skrämmande skört.

Godnatt mina vänner, Jag uppdaterar dåligt. Men det blir nog mer nu när kvällarna mer blir ensamma.

Puss och amen