klippdocka

lyckorus längst med kroppen. Och jag har kommit på varför jag gör allt jag gör. Det finns inget bättre än promenaderna hem efter alla göra saker.
Vill skrika det ut så alla hör jag är inte många steg från frisk nu. Älskar vintern, älskar vinter. Just för att min kropp klarar av den så bra nuförtiden. Nu ska jag rusa in i duschen. Dansa mig trött på mina fötter. Morgondagen står snart vid porten och jag måste vara utvilad tills den kommer.
Min kära prins tar sitt pick och pack o kommer hit. Ett till avsnitt av Våra vänners liv. Snart är vi ikapp med Tvn. Fast jag tycker nog det är bra mycket bättre att ligga nerkrypen i sängen o titta på den.
Ska nog isolera mig ett tag. Lämna telefonen hemma. Just nu skänker den mig bara stress. Så det är nog bäst att den stannar hemma någon dag.
Nu måste jag tvätta bort dagens smuts. Av med jobbkläderna och inta nattsärken. Jag får vara femenist ett tag till. För jag orkar inte göra mig av med tagget.

Amen

Godmorgon.
SItter här igen och sörjen min brist på ord. Vill läsa tusentals böcker men jag finner ingen tid till att hinna med.
Jag borde rusa nu och göra matlåda. Göra bilioteket. göra mig fin. Men jag sätter hellre rumpan är på sängkanten med ryggsäcken packad och bara inväntar. Inväntar mina springande steg mot dörren för att hinna med alla ting.
Alla ting som måste göras. Jag lovar mig själv att till Jul ska jag hinna med allt det där jag vill hinna med. Eller kanske måste hinna med. Ja.
Ibland undrar jag vad man håller på med. Varför jag jobbar häcken av mig på kvällarna. Och sen när jag väl kommer hem måste jag hålla ögonen öppna med tändstickor för att studera så mycket jag bara hinner. Innan natttåget går förlorat. Till vilken nytta gör jag det här. Är det för pengarnas skull?
Jag tror inte det. Jag har redan allt jag behöver. Det är ingenting ytlighets ting kan fylla ut för att få mitt hjärta att klappa lyckligare. Men det är bra med pengar. Det kommer man långt med har jag lärt mig. Men man kan inte köpa lycka. Inte köpa kärlek.
Jag ska nog fortsätta med det här till hjärtat mitt brister. Jag måste någon stans tycka om det efter som jag började med det. Saknar tiden med att bara vara. Saknar andetag av rent lugn. Men dom dagarna kommer ingen. Om jag tilllåter dom att komma.
Nu ska jag stänga ner detta tidsfördriv. Bege mig ut i kylan. Låna böcker och läsa tills jag somnar efter jobbet.
En dag ska jag bli stor, stark och våga säga nej.

Amen

Trampar tusen steg tillbaka. Hur lär man sig att gå därifrån, från dåliga rutiner?
Försöker varje dag att lyckas. Men jag verkar hela tiden trilla dit. Jag blir galen. Galen av den här värken i magen. Kan någon komma och plocka ur den, samtidigt även plocka ur allt som gör ont. Det är fredag idag. Förkylningen är fortfarande efter mig och jag borde, så som jag alltid borde rusa till skolan nu. Men jag sätter mig på tvären. Klarar inte av stressen så första lektionen får vara ogjord idag. Extra pass på söndag. Men jag hinner nog vila på lördagen. Vila med skolböckerna. Jag och dom ska hade det förjävla mysigt. Positiva vibbar. Absolut. Alltid positiv. Ska man dränka sina känslor över hantlarna på gymmet. Eller vänta tills kroppen är riktigt frisk?
Vet att det sistnämnda är klokast. Men jag har aldrig varit klok. Klok på mig själv. Kaffekoppen står bredvid mig för att fylla ut den bristande sömnen. Lång promenad igår men fortfarande ingen känsla i det. Ingen lust till att vandra i snöblåsten. Om jag ändå visste om det är kvinnohormoner som spökar. Men alla runt om kring mig verkar ha  tappat sommarglöden. 
Smakar fortfarande på orden, nykterist. Och det känns skönt över bröstet. Men ordet får ligga på tungspettsen ett tag till innan det blir allvar. Än så länge får det vara i min hemlighet. 
Glögg, jag har lärt mig att tycka om glögg. Mina smaklökar har mognat. Och det är supermysigt att kura ihop sig med vänner och sitta o dricka det. Jag vill göra det om och om igen. 
Alla säger åt mig att skriva en bok. För att jag tänker så mycket. Kanske borde jag göra det. Men hur börjar man; Det var en gång. Funkar inte. Men så fort jag släpper; det måste vara bäst. Så ska jag kanske klara av det. Jag vill men det är så otroligt stort. 
Mamma har inte kommit hem än, hoppas hon inte har försvunnit i snöyret. Melwin ligger och trycker sin ihopkurade kropp mot min rygg. Han är bäst min älsklings prins. Snyggast i världen med hans nya reflexskjal. 
vissa dagar får man nog känna sig olustig på allt. De är nog bara så de ska vara. Lite trisst och lite förkallt utanför dörren. 
Jag saknar mina vänner. Saknar människorna som jag inte har tidför. Behöver få kraften av dom. Behöver skratta mina magmuskler trötta. Tisdags, tisdagen var mer än mysig. Ni kom tillbaka och sitt i mitt kök. Ni ska alltid sitta i mitt kök och bara le.
Helgen är till att umgås. Men det funkar inte i praktiken. Helgen är bara tillför att göra skolarbete för att underlätta under kommande vecka. För att ändå slita häcken av sig både på arbetsplatsen och i skolan. Det är livet. Och jag älskar det. Men jag vill ha hatten på mig nu och sjunga; FYFAN VAD JAG ÄR BRA.
För att sedan välja den stad, den folkhögskola jag vill börja på. Dansa slut på all min energi. Men än är det ett tag kvar. Tiden går långsamt när man väntar. Mina dansprinsessor försvinner från mig om ett halvår. SLäpper osynliga tårar över det. Vill att dom ska stanna ända tills jag är klar.
Men jag får helt enkelt försöka klara mig utan dom. Har inget val. Även fast skoskavet skaver. Så måste jag klarar det.
brr, det är kallt här i köket och kaffekoppen har även den svalnat. Det vore inte dumt att lämna staden nu för utlands resa. Men jag är nog än lite för snål. Jag vill lägga pengarna på högar innan jag kan slänga iväg dom.
Om folk tror att man tänker för mycket men när man inte märker av det själv. Vad gör man då?
Hur vaknar man en dag och bara slutar att tänka. Det verkar obegripligt. Vad ska man då göra mig huvudet om man inte ska tänka. Undra vad ni läsare ska göra i helgen.
Vad ni har förplaner och för måsten. Jag älskar att tänka. Tycker det är så intressant att veta. Det här är bara mitt liv. Det spelar ingen roll hur många dagar jag umgås med en människa, så vet jag fortfarande lika lite om dess tankar. Dess rutiner och göra klart lista.
Det är nog sant. Jag ska sluta tänka. Ialf radera ett antal.
Nu ska jag bege mig, ignorera den gapande sängen efter en tröttkropp. Borsta tänderna, stiga in i det som kallas vardagstrisstes. Bitter. Nej bara fredagstrött.

Amen

www.barfotaflicka.blogg.se

Funderar över varför den ständiga välbekanta känslan letar sig tillbaka som en tyngd över bröstet. Det har ingen betydelse hur mycket jag än älskar livet så finner den mig. Som ett ständigt skavsår. Ingen position gör mig lugn. Jag skulle vilja promenera längst alla världens gator hela livet ut. Där på vägarna, stigarna och åkrarna andas jag fritt. Ingen tyngd inget ångerberg på släp. Bara jag naturen och Mewlin.
Kinderna mina är fortfarande kalla efter vindens kyla utanför dörren. En kvälls promenad blev det idag tillsammans med gatulycktorna. Har lagt omkull mig nu på systers yougamatta och jag vet att jag måste lämna tillbaka den snart. Har nog lånat den för länge nu. måste införskaffa mig en egen.
Vilka ting är det som dunkar igång ångesten. Vad är det för tankar jag lämnar över mig som matar den. Ger den luft till att andas.
Det är söndag. En sån där söndag jag inte längtat efter. Nu tågar snart kraven in på rad. Men har jag tur blir det bio imorgon fall passet mitt blir bytt. Har inte hört något så det är nog glömt, tyvärr.
Helgen gick fort men den har varit väldigrt bra. Spenderat den med min karl. Skogen, strömmarbrott och fyrhjuling. Det kan nog inte bli mycket bättre.
Funderar på ifall jag ska orka att städa upp på rummet. Det är kaos igen. Som alltid. Matlådan ligger kvar sen i torsdags. Jag har slutat att bli förvånad över min smutsiga sida. Längtar till dansen imorgon. Men jag är förkyld och jag vill bli frisk NU.
Nu ska jag lämnda datorn. eller skriva lite i min mail. Sen ska jag nog kanske ialf plocka ur alla saker från min säng (slipperkristoffergöradetnärhankommer). Det skadar ju inte att vara lite gästvänlig.
Saknar mina vänner. Saknar min tid till att umgås. Längtar efter Lovisa. Men en dag så finns det tid. Eller hur livet.

Puss och godnatt. Hoppas denna vecka för med sig bra energi och spottar ut mitt virus.

Amen

Jag doftar skurmedel och cocoschoklad. Hyllorna är glänsande byxorna är än så skitiga. Näsan är svart av penselfärg. Percingen är borta. Men den kanske letar sig tillbaka. Men inte idag. Inte ikväll.
Cykeln halkade runt med mig på staden och jag skrek högt inför varje sladd. Marken kändes för hård och blöt för att jag skulle vilja lägga omkull mig där. Jag höll mig på hjulen. Men kläderna min blev dränkta av regnet.
Vädret. Vad skulle svenska människor prata om ifall inte vädret fanns tillhands. Ingenting antagligen. Kanske lite mer om sjukdom. Kanske lite mer om stress. kanske lite mer om egot.
Rummet håller sig rent, även fast det gått tre dagar sen min städning. Vad har tagit åt mig.
Ska vika ihop mattan snart och dansa in dom sista stegen för att göra entré på scenen imorgon. Första egna dansen. Första egna uppvisningen. Spännande hur det går, kanske vill jag fortsätta med det. Kanske lägger jag drömmen på hyllan. Men de tror jag inte. Älskar det för mycket för det.
Det är helg. Lediga timmar och oberoende av sömn. Det känns skönt. Även fast tankarna redan har vandrat iväg till nästa vecka.
En sak i taget Elina, en sak i taget. Någon dag ska jag lära mig att lägga sakerna utanför dörren inte under mig.


Imorgon önskar jag mig sol och en snötäckt mark. Himlen jag vet att du kan. 


Amen 

De här är inte likt mig att sitta still men ändå inte vara lugn. Bita på nagelbanden i ett förnetriskt försök att få mig att fylla ut alla kraven. Innan datumen hamnar efter bäst före märket. Även fast kroppen har lagt sig för att inta vila. Inta sömnen för att med fullkraft orka besegra kommande dag. Så kör jag ändå ner mitt huvud i kravbergshögen för att försöka fiska upp ogjorda ting till näthinnan. För att sedan sitta kvar och hamna som ett tryck över bröstet.
Hjärtat ökar pulsen och ögonlockentyngd försvinner och taket stirras sönder.
Kroppen får panik i den liggande positionen myronen letar sig upp under huden och jag klarar inte av att ligga still. Måste upp och rusa ikapp tiden. Tiden som gått förlorat och alla bäst före datum har gått ut.
Jag vill vara pansarvagnshård lika snabb som xtvåtusen och lika effektiv som databasen. Hur gör man för att lyckas.
Plockar fram en gammal bekant bok. För att kanske på något sätt hitta vägen som är stabil.
Den nakna huden som förblir kall gör mig galen. Den isande känslan som kryper upp ifrån fotsulorna vill jag kräkas upp.
Det låter som jag är ett vrak. Jag skulle inte vilja kalla mig för det, inte heller någon i min närhet. Men på kvällarna. Är jag ingetannat en ett envis ångestberg. Flämntande efter toppens höjd. Men jag överlever natten. Överlever dagen utan sömn. Men jag längtar tills tyngden i bröstet försvinner. Och jag längtar tills min kalla nakna hud vaggas varm igen.
Älskar min cykel, friheten den ger efter sig. Så miljövänlig, så fin.

Tack för världen. Tack för livet. Tack för allt.

 
Någonting så nära som ändå forsätter att vara iskallt.

Amen

Godmorgon världen med dess gråa väder. En natt av mördröm brist på mod att väcka en som sover lugnt bredvid. Dagen kunde börja tusen gånger bättre. Men nu känner jag för att andas in mina dammråttor i enbart mina lungor.
Sitter här och inväntar morgonpromenaden, men det finns ingen lust när det ser ut så här därute. Men det finns inga dåliga väder bara dåliga kläder. Men just idag håller jag inte med.
Jag som hade tänkt att vara på hurt humör idag och promenera och gymma innan jobbet men jag har inte hunnit komma långt på den fronten.
Vad gör man när ensamheten leter ifatt än även fast täcket är delat. Vad gör man när andetagen upphör även fast värmen från en annan huds mot sin arm. Jag borde lära mgi att andas ensam igen. Men ensamma andetag skrämmer mig fortfarande. Och hur vänjer man sig tillbaka med att vilja vara själv.
Men det kanske kommer med tiden.
Jag hatar vardag, även fast jag är stenbock. Jag hatar rutiner, även fast jag är stenbock. Vardagen kan skrämma mig. Att något underbart hamnar till det gråa. Att något speciellt blir till något alldagligt. Jag känner ständigt behöv av att varje rörselse ska vara speciell. Jag vet att livet nog inte funkar så. Men om man verkligen vill att det ska funka så, hur går man tillväga då.
Kanske tänker jag för mycket i tysnaden, kanske är det de som skrämmer mig.
Nu ska jag byta kläder till vandringsmatrial. Sen väntar morgonen utanför på mig att böjra leva igen.



amen