klippdocka

Dags att inviga ett nytt år. Himmel. Jag har inte hunnit refkletera över de trehundrasextiofemdagarna som gått. Har fortfarande det skarpa minnet över klackarna som slog i taket förra året. Förra vintern, vintern innan det. En frysande tjej med alldelens för kalla strumpbyxor.
Men det är snart tre år sen nu. Tiden går skrämmande fort. Som om ni inte redan skulle veta om det. Ligger i min säng med halsont. Men året ska välkomnas med skumpa ialf. Min karl tar med sina händer över något annat. Kanske lite bitter. Men mest vill jag att han ska krypa ner bredvid mig nu. Mycket lättare att vara ännu mer ynklig då.
Imorgon väntas även en ledig dag. Ska njuta ordentligt. Men ska lida med julia som jobbar en dag till. Stackars flicka. Men hon kommer inte ångra sig när hon står med lönelappen i handen.
Även fast året har sprungit mig förbi. Så går tiden ändå förbannat långsamt nu när jag längtar.
Jag vill spela spel. Men jag kommer vara för trött när han kommer o han kommer också vara alldelens för trött. Typiskt. Och imorgon vill jag vara själv. Ta en sista promenad med 2010. Får man känna seperationsångest?
Jag minns nog varje dag som varndrat mig förbi. Hur kommer det sig att jag har ett sådan extrempt detaljerat minne? saker som inträffade för miljoner dagar sedan kan jag minnas som om det hände minuten innan.
Jag ska spela lite alfapet. Kanske kommer jag känna mig ensam och blicka tillbaka på det förflutna. Men jag vet att det är okej. Att känna så. Även fast tiden har blivit till länge.

God natt o farväl mitt 2010. Jag bröt heller inte mitt nyårlöfte. Nästa ska jag inte heller bryta.
Puss o kram mina vänner

jag är så kär att jag inte kan somna

Så här lång iefterhand får jag reda på saker som jag inte alls vill veta. Jag vill inte förändra mitt redan förbrukade förflutna. Men i mitt då varande ovetande trodde jag något annat. Får man fortsätta tro på det även fast man nu vet?
Det är dagen före julafton. Jag skulle koka min "julskinka" (kålrot) men det var förtidigt enlit mamma så nu gör hon det själv. Tio minuter senare. IGår möttes Stadsgatorna av mina fötter fast mest av bildäcken. Jag sjöng för invånarna för första gången i mitt liv. Jag gillar att spricka bubblor. Det är nog min lycka i livet.
Jag längtar inte ens till imorgon. Men jag sörjer heller inte av att inte längta. Pappa är ute och letar julgran. Jag har inget intresse av att klä den.
När jag får egna barn ska jag klä den. Men inte än. Melwin förstår sig inte på julgranar. Jag längtar nog mer till juldagen, skratt med vänner.
Tror det kommer vara koas i butiken idag. Hoppas kunderna är snälla. Gillar inte giriga skrika människor. Känner för att krypa ner under disken och lägga mig där när dom skriker. Ligga där till allting har tysnat. Önska att någon annan tar över elaka ord som skriks ut.
Jag är otroligt trött på att varje dag få höra hur jag är. Alla det negativa. Jag vill ha en sköld eller hörselproppar i öronen så man slipper höra.
Jag vill skaffa mig ett eget hushåll. Jag vill göra det nu, nu, nu. Upp mer era jävla billiga vinsvåningar på blocket. Jag behöver er. Jag vill diska mina egna tallrikar. Äta min egen mat. Stå och slösa varmvatten i min egen dusch.
Jag räknar ner. Räknar ner till ett datum som är obestämd. Marknaden är dålig. Men efter jul och de överdrivet glada humörerna så kommer skiljsmässorna. Barnen är nöjda och proppade med knäck och sötningmedel. Då ska jag passa på att smida mina planer till verklighet.
Amen

Jag tycker du är fulare för varje dag. Rent utav osmaklig att titta på. Jag njuter. Så att jag ler stort för mig själv.

En trötthet som legat över mig hela dagen beslutade jag mig för att stanna hemma idag. Liggandes på köksgolvet med fötterna mot spisen läsande i en bok. En bok jag läste för snart fyra årsen senast. Vet att jag tyckte om den redan då. Lika så gör jag det nu men med erfarenheter som passar bättre in. Men mognare ögon läsar jag nu raderna.
Vet inte varför jag låg på köksgolvet. Kanske för att de är i det rummet ångesten är som högst. Även där vårat enda golv i infört golvvärme.
Varit själv hela dagen. Själv från mänsligheten. Liv rädd mellan åt att bli omkull knuffad av ångestens hårda krafter. Men i nästa sekund bita sig i envishetens läpp och besämt bestämma att det här klarar jag galant.
Nu ska de sista minnerna slängas iväg. Det sista sakerna från det förflutna förintas. Det känns inte mer än rätt att slänga ner det i svarta stora sopsäckar. Där de hör hemma. Hela tiden. Hela oss.
Men ändå en sådan respekt. En rädsla för att i natten gå vinglande till säckens innehåll och i panik gräva upp allt igen. För att rädslan av att det förflunta ska komma tillbaka. Vill inte vara tomhänt om den dagen kommer tillbaka.
Även fast jag vet i mitt förstånd att jag inte vill ha tillbaka någonting från det gamla.

Ibland funderar jag på ifall jag har någon cell som inte är korekt. Ett dna stege som inte är korekt ihop satt. För jag känns inte normal. Men oandra sidan vad är det normal egentligen.
Glad att folk i min närhet står ut med mig. Att de faktist ser något bra i det komplicerade ihop satta material som ska föreställa en mänsklig varelse. Det är fredag igen. Veckorna har börjat gått så fort. Kanske är det för att jag jobbar. Vad skulle det annars vara som skyndar på dagarna?
Har inte hunnit ikapp mitt bristande diciplin. Sitter fortfarande på högen av skoluppgifter. Deadline. Det är inget för mig. Hur ska det gå när jag blir vuxen? Alla som är där säger att det är så farligt, så tungt, så jobbigt, så hårt, så otroligt vuxetansarsstämplande. Men när fan blir man vuxen. Och vem är vuxen?
Vad är det som gör att man helt plöstsligt andas vuxenhetsluft. Kanske kommer jag aldrig förstå. Kankse alltid kommer vara en gråsubstans som flyter runt någon stans i universum. Magnetdragande till sakar som gör ont.

Har ingen lust till att umgås med befolkningen. Även fast mitt inre vissa dagar skriker efter vänskaplignärhet. Det är som kraten som man ger av sig för att planera, vara levande trevlig. Slänger ur mig än vad kraftverket tar in.
Han som jag delar min pall med. Han som jag vill dela min pall med. Han irrar bort sig i mina ord. Även fast de är i orden jag känner att jag lever.
I mitt skrivande de är där jag känner fullkomlig lycka eller olycka. Men oandra sidan ord är bara tankar. Och tankar har jag i överflöd (deharjagfåttlärtmig). Även fast jag inte själv har märkt det. Men det kanske tar förbannat långt tid att inse sina brister.
Ingen talar om för mig vad jag har för störningar. Vad de är för betende som medmänniskor ogillar med mig. Inte för att jag kanske egentligen vill höra det. Eller att de gör mig speciellt gladare. Men jag lägger märke till saker hos folk som sårar eller skaver. Är det bara jag som är dömande? Även fast ordet dömande inte stämmer. Det är inte så att jag är hård med att leta efter något som skaver. Utan de bara kommer dit helt plötsligt. Pang så hamnade något svidande i bröstet och jag vill direkt säga; De där gör ont när du handlar så. Men de blir att jag sväljer i tysnaden. Kanske tar tysnaden till mig för mycket.

När saker och ting är över. Det är då man får reda på vad det är förhandlingar hos en som är fel. Som är störande moment eller skavsårs framkallande.
Varför då. När det redan är försent. Det är svårt att ta reda på ifall man har förbättrat sig från sitta betende. Eller fall man bara kör på i samma tradiga spår.
Man kanske ska jobba ihjäl sig. Det är väl därför vi är skapade. Vad är mänsligheten annars tillför att göra?
Jag tappar mig själv i mina grötiga meningar. Mina patetiska försökt till meningar. Vintern kanske för med sig tunga tankar. Även fast jag har lätt till skratt. Jag är inte så tung som jag låter. Det är bara när jag skriver för mig själv som jag låter skit tråkig och inkränkt.
Hoppas man inte uppfattar mig som så. Även fast jag har tappat lusten helt till att vara klädd i färg. Det kanske är ett tecken på mitt tradiga betende?

Vill att någon ringer mig. Fast jag vet inte vem jag vill ha på andra sidan. Vems röst jag vill höra ord från.
Är det dags att slänga sig ut för ett stup nu för att känna att man lever. Eller är det bara lugnet efter stormen som siprar in hos mig. Svår fråga. Svårt beslut.
Det är helg nu. ledighet. Men jag känner mig inte ledig. Mer ett störra tvång att bli arg på mig själv för att jag är ledig men gör ändå inte det jag borde göra. Det är lättare att komma på undanflykter när det är vardag. När dagarna är fullbokade redan.
Inte har jag tränat heller. Men har ingen lust. tycker musiken i min stenåldriga mp3 som håller på att ramla isär bara spelar dåligt. Även fast jag har fyllt den med säkert tolv nya låter. Vilket jag inte har gjort sen jag fick den i julklapp för säkert fyra fem årsen. Då borde man väl inte tycka att musiken är tråkig.
Men de gör jag.
Gymmet är tråkigt. Fult och otroligt trist. Människorna som svettas där i är tråkiga. O jag kan mäst bara tänka på hur många otvättade händer som har tagit på just dom här hantlarna. Massa snopprester och muttrester. Från folk man inte alls vill vara så nära deras könsorgan.
Bitter. Ja tamenfan jag accepterar det faktum att jag är otroligt jävla bitter. Men det är väl bra att jag stannar hemma då. Istället för att sprida min energi vidare till andra människor. Jag isolerar mig med kaffekoppen och böckerna.
Det är skönt att vara ensam även fast det är skrämmande läskigt.

Amen

Om jag tvingar mig att skriva några ord varje dag. Så kanske flödet kommer tillbaka inom en snar framtid?
Tror dessvärre att jag ska vara en miljöbov idag. Gör hatblickar till mig själv i spegeln. Känner den forntida svansen mellan bena. Men jag brukar vara snäll mot dig jorden. Det finns inga bra ursäkter. Har inga mer än att ryggsäcken kommer bli förtung med matvaror. Och efter huvudet i frysen i tre timmar känner jag mig latas ivärlden.
Man skulle allt haft en elbil.
Känner mig utvilad idag. Men sömnen kommer väl hitta mig lagomt innan lektionstid. Den är jäkligt bra på att lokalisera sig till mig. Idag ska jag låna böcker. Jag länktar faktist till att få börja läsa. Börjar faktist konstigt nog må dåligt över hur det ser ut på rummet mitt. Det är verkligen hemskt. Inte kändes det bättre för att mamma tyckte det såg bättre ut än vad det brukar. Vad är problemet med mig och att stöka till. Jag skulle förstå om det var normala saker som befann sig på mitt golv. Men vad fasen kommer alla sakerna ifrån?
Har ingen lust till att städa heller. Men jag längtar ändå till den dagen då allting är skinande rent. Har ett stort sug efter att slänga allt i stora säckar. Vet att jag inte skulle sakna hälften. Tror faktist jag ska ta till mig en stake och göra det. Slänga det där sakerna man inte använt på två år som man tänker: bra att ha grej. Det är det inte alls. Det tar bara plats och förstör fungthi känslan. Eller vad det nu heter. Det har jag läst om. OM man inte använt sakerna på ett halvår är det heller inget man vill ha. Kanske är det sant. Det är nog värt att testa.
Saknar man det så får man väl helt enkelt bita sig i läppen och vara arg på sig själv över att man var så dum att slängde det. Men det kommer nya tåg. Och antagligen hinner man inhandla nya saker som fyller ut dom tomma ytorna i lådorna.
Längtar till ett nytt avsnitt av Våra vänner liv. Blir kalasglad i magen av den.
Nu ska jag föna håret så det inte blir till is när jag kommer utanför dörren. På lördag blir det att inhandla jacka och byxor o köra svärföräldrar till Falun. Hoppas Tetta befinner sig hemma så man får hälsa på med en kopp kaffe.

Det känns så skönt att ha må bra känslan i magen. Det känns inte så jobbigt trots allt att inventera idag. Men den känslan kanske hinner ändra sig. Hoppas på att den inte gör det. Måste hinna skriva matlista innan skolan. Men jag tycker ju om det där att komma försent till lektionerna. Förstår inte vad som har hänt med mig. Kommer ständigt försent och tillomed somnat på lektions tid. Jag har släppt mina krav.
Släppt min höga respekt. Du skulle få en chock om du såg mig. Det vet jag. Tänk vad livet förändras med tiden. Tur är väl det. Jag inväntar den stora förändringen att jag ska gilla vardagar. Men det kanske också kommer med tiden. Hoppas på det.

Nu måste jag bege mig. Skynda på tåget.

Amen