klippdocka

jag vet att jag har modifierat mig. Lämna det här gråa klotterplanket bakom mig för att andas in nya friska ord.
Men om man inte trivs på den nya sidan. Ifall den känns alldeles för ny och röd.
Nog för att ångestens starkaste ord lämnades av på den här tapeten. Så var jag faktiskt levande under hela tiden. Det var en period i livet jag målade fan på väggen och bestämde mig för att bli överkörd och vara tillgänglig in i det förflutna.
Men jag bestämde mig för att kliva av och sluta strida efter något jag vet att mina händer hade tröttnat på så fort jag fick äga det igen. Men det ska också inräknas i livet det där onda förjävliga dagarna det ska också få minnas. Man blir starkare utav dem och de var precis det jag nu har blivit. Varför ska jag då behöva blunda för det året.
Jag vägrar blunda jag vägrar att inte få visa att jag slogs med alla min inrekraft för att överleva vinter utan dig.
Jag erkänner du hade mig knytet runt ditt finger och livet mitt ville hade så, men absolut inte längre.
Jag har repat mig berättat för mig själv att jag är så mycket bättre än vad jag trodde. Än vad du trodde.
Det är ingenting att skämmas över att man blev lämnad att en puls slutade att slå medans det andra gick på högfrikvens. Nu har båda tysnat ut i tiden för allframtid. Även fast mitt var seglivat. Jag sätter punkt för barfotaflicka och återkommer igen till min kära välbekanta tapet. Det är det här som kallas livet och det tänker inte jag gömma mig ifrån.

Godmorgon världen där ute. Det var evigheter sen jag bloggade. Evigheter sen jag filtrerade ut mina funderingar i ord. VIsst har ett och annat ord dumpt ner i min utkorg men det är inte mycket för världen.
Det är en trött chauför som sitter här som letade förbrilt efter den rätta skogsvägen med en GPS som visade en vit disply. Tack och lov visste fortfarande (kärringen) hur man skulle tala och vi hittade. Efter över en timmes extra åkandes på små, små obebodda vägar.
Jag måste sova middag annars kommer jag inte orka dagens festilgheter i Säter. Blir det ett tredje år med Björn Rosenström i öronen kan vi kalla det tradition. Har ni märkt att sommarlovets sista dagar håller på att sjunga ut. Har ni njutit ordentligt av ledigheten och maxat på men fräknarna i ansiktet så de håller hela vintern?
Det har inte jag, Mina har nog redan försvunnit. Med en inte alls bitter ton kan jag säga att jag inte har njutit av ledigheten då jag har jobbat i stort sätt hela sommarlovet. Det är jag glad över. Hade nog inte velat haft all ledighet att ta död på. Har trivts bra med att fylla ut plånboken och även tömma den bitvis.
Min kära flicka Julia har hittat sig tillbaka vid min sida. Nu känns det inte alls som hon har varit borta men det har hon nog inte heller. Vi har alltid tänk på varandra och skickat kärleksfulla ord i mellan åt. Jag tror vi är för envisa för att kunna släppa varandra helt, för mycket tävlingsmänniskor.
Emma kommer hem idag efter fjällvandring kan ni tro att hon är död när hon kommer hem. Det tror jag efter jag har burit med na på mina promenader.
Ida är nog där hon alltid varit, nära hjärtslagen i bröstet och näthinnan. Hon har bara kommit längre bort, men djupare in i tvåsamheten.
Therese är hos mig igen, hoppas det blir så länge.
Längtar tills i höst när lunds gator ska besökas av mig och jag ska krama sönder underbara Lovisa. En fantastisk sommmar med äventyr med den fröken. Låt det bli fler sommarliv tillsammans och ersättas av semestrar.
Melwin ligger bakom mig trött efter gårdagens målerier.
Kristoffer är på Göteborgsgator och jag måste säga att jag är avendsjuk för det. Att emma skulle planera in vandring i fjällen precis samma dagar som kalas är där nere. (fick en bild en ett underliv med massa löss) Fråga mig inte varför. Kanske har den vanliga Elina hittat sig tillbaka igen.
Kajsa min söta fina kajsa, nu var de på tok förlänge sen vi träffade, tre veckor?
Puss på resten jag inte nämner. Skulle bli förmycket att skriva (skrytsamt lät det, ack jag vet).

åh detta inlägg ska jag läsa när jag känner mig ensam för det kan man göra vissa kvällar. Jag är lång ifrån ensam. Mamma, Emelie, jocke och pappa livets största kärlekar.
Nej nu ska jag ta en promenad med Melwin, väcka julia för tror att hon har somnat om igen.
Tack livet för att jag har klarat av året som gått. Mums för allt och mums för inget. Detta kommer bli en bra dag, tro mig.



Kärlek till er nära. Amen