klippdocka

Det är konstigt nyss var de vi tre mot värden på en moppesadel.
vi är kvar men du är borta.
och jag undrar fall du anväder dina tårar som täckmantel, för att jag ska bli berörd av dig.
När du börjar inse att jag har gett mig av.
att jag inte längre vill vila i dina händer, och bli uppblockad av dig när du behöver mig (som här om natten)
och jag har sätt vad du skriver med en annan, och jag undrar hur du har mage att slänga kärlesord på mig ändå?
Du verkar inte vara den människa du var när vi kurade ihop oss i sängen och vågade säga
att vi skulle möta världen med storm.
att vi skulle kämpa oss igenom livet tillsammans.

du stängde ute oss, och du hade bara dina behov du skulle mätta. Jag fanns alltid där för dig.
och förbrilt försökte jag hålla oss levande mitt i all din skidåkning. Jag försökte rädda dig från alla dina tårar och motgångar för jag ville alltid se dig lycklig.
Men när jag hade det som tuffats så var du bort rest, och försökte släcka törsten av dina drömmar.
och du leter än efter att att stoppa de där behovet.

hela morgonen har jag läst igenom dikter av de gågna året, och det slår mig hur kunde de blir så här rätt, eller fel?
allt du skriver till mig nu i efterhand, är de på hitt?
det är sorligt att du har förstört mina fina minnen av oss, du kränkte sönder dom den där natten när vi höll oss vakna av tårar och dagen där på fick jag se att du skulle ta henne med storm när du kommer tillbaka till svergie.
När du timmarna innan bad mig att komma och rädda dig från allt ont, och att du behövde mig vid din sida.
och ångrade dina val.
Var det bara en inpulsgrej att du ville ha mig tillbaka?
vad ska jag tro, ärligt talat tror jag inte på dina ord alls längre. Du har nöttutom inför mig, och jag tror du bara vill bli bekräftad att du är bäst.

men jag tänker inte bekräfta dig
för jag tycker inte du är det, och jag förstår inte hur du kan tro att jag vill ha dig som vän.
Att du är en vacker människa som jag vill ha inpå mitt liv. Jag vill inte dela något med dig. Jag släpper bara in människor som behandlar mig väl och som jag har förtroende till.

Och det hade jag för dig ett tag, men absolut inte längre.
Och jag undrar vad du tänker på, och hur du klarar av att bestiga dina berg med lögner och bedrageri.
för den du var med mig, den hittar jag inte till längre.
kväver du allt de där som du ville bli, eller ljög du alltid bara för mig?

och jag tänker viska till dig även fast du inte vill höra: Jag tror den jag älskade aldrig fanns.

nyss var de vi tre mot världen.
jag undrar hur länge till du ska orka klä mig med falskaord.

---

Jag är arg på dig
du sprider ut lögner
och jag tror dig
för stunden
men skenet bedrar
och jag möts av din kalla blick åter

Vi har vart men aldrig igen
du är det fulaste jag sätt
finner inga ord
du är tom skäl
du har ingen nyckel till mig igen

de vackra är slut
och jag frågar mig själv
varför lät jag dig komma mig  så nära
du är borta från mig
och jag vill aldrig mer dig höra

du är tom skäl
du ljuger dig till lycka
för du är blind

om endå åren hade varit ogjorda
för du är för grotesk för min lilla värld
min blommande mjuk
och din är hemsk

 

Helg, underbara helg?
Det tror jag, hoppas filmkvällen blir mysig, var så längesen vi sågs!

Vad ska jag säga, ångesten äter mig innefrån och jag vet inte riktigt varför. Kanske för att vi hörs av med jämna mellan rum? och för att jag inte vet hur jag ska ta mig igenom laburiten av ord du slänger imot mig. Hur jag ska tolka, ta till mig.
För jag vill inte känna i onödan, fall det bara är inpulsord.
Trivs i klassen, Alla har en sådär härlig attityd.
Drygt men ångesten, kan inte springa den av mig då jag går på pencilin och mamma skulle skjuta mig i bena om jag försökte. Så jag blir stilla. Dansade igår men det är inte lätt att dansa tyst i en knarrande hus. Så de blev mest fäckta med armarna och försöka bränna lite energi. Tyckte jag lyckades somnade pang när jag la mig.
Kan också varit för att jag dagen innan var uppe till sex på morgonen.
Men jag hoppas på det först nämnda.
Nu har jag inga planer, skulle vilja träffa emma men de blir ilte svårt då hon är en evighet ifrån mig (saknar henne redan).
Så ska ut o gå med mamma och melwin.
Fall hon inte hoppar det. 
Tycker det är obehaglit att gå själv, rädd att bli vält av alla minnen och just nu är jag väldigt påtaglig.
Och orkar inte kämpa mig upp igen.  Så jag undviker.
Längtar tills telefonen ringer (omdenringer) dvs, hoppas.

Nu ska jag städa bort våra hudceller från golvet , Dina ska en gång för alla bort.
Och kläder ska vikas, en och annan tår ska nog släppas.
Sen blir det nog att sova.

tjoo

inkommen från att jobbat i trädgåren hela kvällen. Glömt hur underbart härligt det är. Gräsklipparen ville dock inte klippa när jag ville det, men är man envis så vinner man i slut ändan och gräset är klippt nu. Borde sätt en flaggstång i rumpan på melwin så man ser honom. Han försvinner bakom buskar och ropar man och han ser en så står han bara och tittar : är du dum ihuvudet jag är ju på gården. Medans man själv springer runt förbrilt för att hitta honom.
Nog kunde jag ha bundit fast honom i repet, men det orkade jag inte trassla upp så jag fick ha ögon i nacken.
Känner att jag kommer ha träningsvärk i armarna imorgon, stått i inte alls för skön position och klippt äppelträden.
Fårse nu vad mamma säger nrä det är två stora högar med grenar på baksidan.
Blev så trött på alla dödagrenar och alla äpplen som man får i huvudet när man klipper gräset, så jag kapa dom alla.
Ser lite kalt ut på vissa ställen, men de får vara konst. Inget är perfekt.
Saknat och se mina händer så här gröna.
Var dom jämt förut, trodde att jag hade tappat mitt djur och trädgårdsintresse men de blev bara att de kom något i vägen i ca två år som gjorde att jag blev som uppslukad i något annat.
Men nu är jag tillbaka med barfotafötter i hundbajs och naglarna fulla med skit. Och myggbätt överhela kroppen. Och fan vad de är synd att de blir höst snart!
Fast mysigt. Tända lyktorna ute på gården, titta på alla vackra löv. Hoppa i lövhögar. Kura ihop sig under en filt med en bok och bara vara.
Känns skönt med skolan, ska jobba av dom här tre åren. Och denna gång ska jag klara det.
Synd att händerna och armarna är urfunktion nu, Men de gör inget de var de värt!
Har inte köpt skolgrejer än så får sitta tomhänt imorgon också. Men en dag kan väl inte spela så stor roll.
Kräftskiva igår mitt illamående och huvudvärk förstörde det så blev tidig hem gång med emma.
Nästa år blir det bättre.

Grodde ner mig i ångest idag men bestämde mig för att sätta mig i solen med en kopp te, och se där. direkt mådde man bra igen.
Gäller att sätta strypsnara på sig själv så man gör grejjer även fast man bara känner för att borra ner sig under täcker och bara ruttna bort. Men jag klarade mig utmärkt själv och titta nu ler jag.
Blir att sova tidigt ikväll, dödstrött redan, höll på att somna vid tre tiden men jag kämpade imot mig själv.

Hoppas dagen börjar bättre imorgon, efter skolan blir det att bära högar med äppelkvistar. och kanske lite övningskörning?

är frustrerad till hundra. Övertalade mitt syke igår och lyckades ta den galant. Men inte är jag bättre ikroppen.
Och jag trodde verkligen att med dig for alla parasiter, men tydligen inte.
Dom har bara gömt sig för ett tag. Och jag hatar att känna att vintern är på ingång.
Vill bara krypa ner undertäcket stoppa bommul i öronen så jag slipper hör att den kommer mig närmre.
Sover får tugnt om natten så mamma måste nu gå upp och vända på mig några gånger. Annars blir jag alldlens fördålig
på morgonen.

Såg mina parasiter ge sig av, men nu är dom tillbaka och jag välkommnar dom inte. Men jag har inget val
dom tar sig in hur många plankor jag än spikar uppför dörren så tar dom sig in.
Skolan har börjat och jag lär genast börja gnälla på allt dom inte har, på allt dom inte har anpassat.
Och hur fan ska man kunna ta sig med rullstol fram i skolan när det inte finns en endaste hiss?
Varken jag eller den har lärt oss att flyga. Men det kanske är någon kurs på gymasiet som jag missat.
Knip käft alla små barn , sitt bara tysta på er stol och ta in de vi ska lära oss.
Och jag kommer skjuta mig själv innan åren har gått mig förbi.

Dansat på morgonen, vilket jag inte gjort på länge. Men att stanna och behöva hulka en stund förhindrar njutningen en aning.
Skönt vad det och lyckorus ger det en. Och jag hoppas innerligt att jag kan börja dansa nu till vintern, Julia har jag tagit som partner så det här  ska nog gå bra.
Kräftskiva ikväll, och jag hoppas att magen är med mig för jag tänker inte sitta o titta på medans dom andra äter.
Pappa har stängt av varmvattnet så de blir inte dusch förens till kvällen men det gör inget, ändå ingen som ska komma och lukta på mig.

Nu ska jag städa på mitt rum. Fast jag kommer nog lägga mig på sängen och somna en stund istället.
Ge mig värme och utlandssol
För det här går inte vägen

Våran väg som vi hade byggt upp stadit tillsammans. Grävde vi sönder den där morgonen. Tillsammans med alla våra drömmar som inte slog in.
Jag jobbar med att bygga mig en egen väg nu. Vi har ryggarna imot varandra och vi båda vet att vi sneglar över axen ibland när det blir tungt att ta ensamma spadtag.
Det gick lättare när man hjälptes åt.
Dagarna går och det är samma kalla höstluft jag andas in som du gör någon annan stans där du står.
kanske precis som jag gör tittar du upp på våran stjärnhimmel som vi delade på den där morgonen när ögonen var suddiga av tårar och hela världen borde ha rasat
men allt var precis som dagen innan
som om inget hjärta hade slitits itur

Spadtagen blir lättare, och dina lika så men ibland när man tänker på hur vi virra ihop oss i vårat badlakan och våran spegelbild som mötta oss var lycklig. Så blir det att man tittar sig över axeln och han ser precis lika dan ut som den dagen då våran väg var stabil.
Men nu brinner inte våra ögon förvarandra längre.
och mitt hjärta slår inte längre volter över dig

lägger mig ner på gräset och studerar himlens alla mönster
nu när löven snart faller kommer vi närmare den dagen då våra olika vägar korsaders
det är mycket som har hänt sen dess
Och jag vet att du vänder dig om för att titta att jag är kvar
 
och jag finns där någonstans, Men inte för dig längre

Ska jag skriva om det där som alla väntar på, olycklig kärlek.
att jag ska dela med mig av minsta detalj, och säga att jag är misslyckad och inte längre älskad till döds.
Även fast vi trodde på oss, räckte det inte ända vägen fram till alltaret. Du släppte handen om mig och jag hann inte hindra dig. Jag befann mig tusentalsmil bort när du bestämmde dig för att vara fri.
Gå dit fötterna pekar. Och jag hindrade dig aldrig, du hindrade dig själv. Tyvärr.
Tiden löpte för fort förbi oss, och nu vet jag inte längre vad du tänker. Och jag vill inte längre veta. Vill inte höra att du byter lakan med andra, och pröver dina läppar mot någon ny.
Du har gett dig av ifrån det som va vårt.
Och jag och mamma har eldat upp dig på gården.

Det är tungt på mornarna, när jag ser att din sida av sängen är kall. Det är bara jag melwin och nallen, inte du imellan.
Men ur allt ont för det något gått med sig, även fast man inte tror det när andningen uppehör och paniken tar över.
Men dagarna går lättare nu ju längre tiden går.
Men det är ovant att vara utan dig i min vardag. Men jag vill heller inte trycka in dig i den igen.
Våran dörr är stängd. Och den kommer nog inte öppnas igen.