klippdocka

kroppenvärker sönder mig inifrån och ut. Vet inte vilken ställningen eller vilket plats som lämpar sig bäst. Allting gör dunkande ont.
Kurat ihop mig under en blommigfilt och Melwin tätt intill mig.
Vet att magen borde pirra så där mycket att jag har svårt att sitta still. Men det känns inte så. Bara olustigt.
Som om vårt förlänge sen har släppt sina händer. Kvar är bara lite rester, rester från det förflutna.
Han har varit som någon annan. Någon som jag absolut inte känner igen med sina handligar. Sitter här ovetande om hur morgondagen ser ut, går vi fortfarande på samma stig då.
Kanske har vi släppt taget. Det har känts så för mig under den tiden du har varit borta. Kanske för att du inte haft tid till det du lämnade kvar hemma.
Jag är nog sårad, för att det var så enkelt att glömma bort din gamla vardag.

Kanske ställer jag in. Det känns så. Som om mitt hjärta vill avböja det här mötet. Jag kan vänta med farvälet. Till en period då jag är stabilare. Jag har börjat lära mig att sova ensam nu. Utan att dra in luft från trånga lungor. Ska jag inte förstätta göra det. Lära mig att andas lungt ensam.
Imorgon åker du igen, till din verklighet. Jag stannar kvar här i min.

Jag tror du har klivit av. Du bygger en egen väg nu. Långt ifrån min. Det ska nog vara så. Det är därför det bränner om morngarna i bröstkorgen. Jag vet att du är oåtkomlig. Jag har redan haft dig. Jag kan inte återuppliva tiden igen. Inte trycka på repit.

Jag är ledsen älskling, att det var tvungen att bli så här. Jag trodde inte, trodde inte det här om dig.
borde jag inte vara glad, glad att han är på fastlandet igen. Men det är jag inte.
Jag vill hellst sätta på mig mina springkläder och försvinna bort bland träd och stenar.
Men idag går det verkligen inte att röra sig fritt. Blir galen på kroppen att det alltid ska sätta käppar i hjulen för mig när jag behöver den som mest.

Jag vill inte, vill inte sova bredvid någon som vill hellre bort därifrån. Kanske går känslan över. Men ännu lever den, tyvärr.
Ingen aptit. Det är som vanligt, den försvinner så fort jag hamnar i grubbelspår. Vet inte varför. Magen vill sig inte ha maten och jag glömmer bort det där med energi. Lågvarv. Det är där jag befinner mig nu.
Det kommer bli bättre så fort rören blir raka. Nu har jag vattenskada inom mig.

Jag längtar tills på lördag, vänninorna som jag ska dansa mig berusad med. Jag behöver det, närhet från några jag alltid vet kommer stanna, stanna i kärleken till mig.

Kanske för naket, kanske för mycket tänkande. Jag vet inte mycket, vet bara att det gör förbannat ut. Innefrån och ut.

Amen