Tulparnerna i vårat kök ger påsk känslor
Godmorgon dagen. Är himlen ovanför er lika mulen som min? Jag doftar Långtjärn och mysiga hemmakvällar. Dricker Havremjölk direkt ur grötfatet. Förlat för att hämta ett glas, eller tänker på det ekonomiska vid disken? Magen har börjat med sina smärtor igen. De pulserade stormslagen som tydligen inte vill ge vika. Envisa jäklar som jag själv föder dit. Stackars min mage. Stoppade gröten full med linfrön, ett tips från en godvän och nästintill granne. Det ska tydligen smörja tarmarna, göra så skiten glider ur utan pressning.
(förstårattnigillardeninformationen).
Jag kan återkomma med storlek och konsistens. Kan också tilldela att mina gummiskor står mig inte längre varmt om hjärtat, då jag stolt skulle vandra över en vattenpöl utan problem. Trodde jag där stod jag sen med kallasjöar i stövlarna. Det välbekanta suckande ljudet som bara kan blidas av ett par stövlar. Det var de skorna. Nu blir det dags att fiska nya gula stövlar i skohyllorna. Typsikt. Korre sa dock att han kunde limma ihop dem. Men det känns väl lite väl att sjunga på den sista refrängen.
Melwin ligger bredvid mig igen och rumpan ömmar av den hårda soffan. Måste införskaffa mig mer fläsk på den. Det kommer med tiden säger mamma. Den som lever får se. Nu är det inte långt kvar till Påsken. Gömnda påskägg i huset. Men tror vi har blivit för gamla för det + att vad ska man gömma i min, frukt och nötter? Iofs funkar det för min del. Visar sig om det kommer någon söthare och gömmer ägg runt oss.
Sovmorgon idag och den stora frågan är, tar jag mig dit? Har inte bestämt mig. Magen har inte lugnat sig. Kroppen är inte den bästa, men oandra sidan vilken dag är kroppen den bästa? Så man kanske ska sluta leta oläkta skavsår underfötterna och försöka halta sig dit i vilketfall. Men det tar emot någonstans där i fotledernas mitt. Vägen är så där lång att man hinner ångra sig tiotusen gånger. Och frågan är vilket blir min sista slutsats. Blir de den att det va helt onödigt att ens gå ut utanför dörren? (antagligen).
Efter lovet, efter den gula och positiva påsken. Då har jag miljader ton bränsle i magen som jag bara längtar efter att få använda. Inte använda slut på utan använda måttligt så jag går runt. Går runt så pass länge att jag klarar av hela skolgången.
Det blir nog hem studier för mig idag också. Känns som jag ändå inte hinner något mer en skäll och argablickar på mig om jag går till skolan. Tror faktist inte jag orkar med det.
Remissen som skickades har tydligen inte kommit fram och samtalet kommer inte. Hur länge lär man vänta. Läkare har aldrig haft den starka sidan på att höra av sig. Men man ska tacka och ta emot att vi tilldelas denna hjälp. Ack är jag tacksam men jag vill starta min läkande process nu. Försöker själv men det är inte lätt alla gånger. Men jag jobbar på det.
Varje dag jag är så där duktig så tar jag indianskutt ut igenom dörren. Även fast ni kallar det myrsteg är det elefantsteg hos mig. Till sommaren, till sommaren ska ni se att allt det här är långt in i det förflutna.
Tack livet, tack mina kära hur hade jag varit om ni inte fanns.
amen
(TV ska ses med inlevelse, annars kan det vara)
En tisdag för er, en ständig lördag hos mig.
Det är mulet. Men måste säga att jag har tagit solen till mitt bröst. Det känns som livet mitt börjar landa. Bryggornas flytblock sitter stabilt fastskruvade under brädorna. Havets stormar börjar sila ut längst kusterna bort i horisonten. Träningen har upphört en vecka, nog känns det att fötterna vill börja springa längstväggarna. Men jag klarar mig bra. Förkylningen har inte gett sig av. Trappstegen upp ger tryck i bröstet. Typist att bli sjuk när kroppen funkar helt okej.
Sitter med benen i kors vid vårat slitna köksbord. Vinbärssaften är bredvid mig. Spotify får döda tysnaden. Melwin sover på soffan helt slut efter nattensaktiviteter. En hanhund blir i trans om det finns en nyss löpande tik i närheten. Tur är väl att våra män inte beter sig lika dant.
Gillade nog mer att spotify dödade min tysnad. Nu kom mamma hem och då blir det helt plötsligt massa nödvändigt ont som ska göras. Trivs nog bra i min egna lilla bubbla. Där jag går dit skorna pekar. Allting runt mig får vara grumligt och ogjort.
Himel vad jag har tappat intresse för att blogga. Det är lite tråkig faktist. Men det intresset kommer säkert tillbaka med humlorna på blommorna.
Om det inte hade varit för skolan så hade livet varit perfekt. Även fast jag hela tiden funderar på : vad är egentligen meningen med livet?. Förutom alla de där svaren som menar att det är att vara lycklig, skaffa barn göra det man vill osv. VIsst förstår jag också att det handlar om det. Men jaha, vad spelar det för roll fall en mindre människa väljer att skaffa barn, skaffa lycka. Det gynnar bara miljön. Om vi inte människor fanns skulle djurarter inte dö ut och inte heller skulle jorden misshandlas. Men det är klart att man inte kan tänkte så. Men det gör jag emellan åt.
Jag gillar helt enkelt inte vardagar. Jag vill alltid stå med min väska på perrongen. Följa spåret dit känslan tar mig. Men det funkar inte så. Pengar, pengar den ständiga förlusten. Jag hoppas att någon ska bli intresserad av mig och anställa mig. Men det visar sig. Det är ont om jobb, och få platser. Men man ska tänka positiv. Inte att man förlorat redan när man lämnat CV:t.
Blev 80 mil sittandes i en bil i helgen som var. Trivs med att ha mina händer flätade i dina. Låt det vara så tills snön faller igen. Men ingenting blir som man tänkt sig.
Ida kom nyligen med sina brunaklackar. Tänk nyligen hade vi våran sommar och en vodkaflaska. Nu har vi snart sommaren där igen, Utan flaskan? Kanske ersätter den med en bil.
I helgen vankas det 18 årsfest. Det känns som jag inte är värd att vara uta och roa mig. Men det är jag banne mig visst!
Jag är värd precis allting som livet erbjuder. Punkt slut. Hoppas jag kommer i den där tajta jäkla saken. Annars får jag fasta lite innan helgen. Men allt går med våld, vilja och vaselin(a).
Kom på den bra idén att lägga in alla mina mobilbilder på datorn. Helt chockad över att den tar så bra kort som den gör. Trodde den var av extremt dålig klass och att jag hade gått ner mig från den andra. Men tydligen inte.
Trodde Julia skulle komma hit och göra mig sällskap, men hon jobbar tydligen idag. Men imorgon ska vi ha myspys och pressa i oss i vår snygg outfit vi ska ha till helgen, raaw vad vi kommer vara snyggast.
Nej nu ska jag leta på den där jäkla spelplanen till resechansen. Den är helt borta. Och jag har inte varit hemma på länge så det är verkligen inte jag som tappat bort den.
Senare i eftermiddag blir det en lugn promenad med korre. Förse om man kan ta sig fram i detta väder, kanske drunknar i vattenpölarna. Mina gummistövlar får nog åka på. Har de alltid nuförtiden. Det är bekväma men lite för kalla.
Ganska bra på att göra långa inlägg när jag faktist inte alls har något att tilldela. Nu vill jag faktisk bli frisk. Frisk på riktigt.
Nu ska jag väcka Melwin (Gnälla, skaka, och flåsa). Skrattar bäst som skrattar sist.
Imorgon blir det skola som väntas. Underbart. Sarkastisk.
(osminkad)
(hade varit jäkligt snygg som kille)
(där ni finner oss)
(här sover jag, Melwin och Nallen + skalbaggar)
Dina händer är fulla av blommor
har inte vilat så här mycket på evigheter och jag har bestämt mig för att ta tag i mitt liv.
Imorgon börjar den nya dagen. Vet att de orden har paserat igenom mitt huvud tidigare. Men nu är jag bestämt. Detta har gått för långt. Och jag har börjat tappat all typ av kontroll. Man kan inte påskynda processen och inte heller skjuta upp verkligheten, faktumet tills nästa århundrade.
Förkylningen måste ge vika nu. Skoltröttheten måste ge sig av. En dag, en dag ska jag också bli vuxen och ansvarsfull. Än så länge tänker jag köra lite mer på att det löser sig. En underbar låt har jag fasnat för. Det är klart att den skär ibland att lyssna på den, men det går bättre för vardag.
Välkommen Elina till din nya värld om tjugominuter. Behåll dig på denna sida nu, livet ut.
Amen
lördag
gömt undan allt det randiga. Fingrarna skakar sig fram över tygerna. Kommer det alltid kunna skära så här hårt. All solljust vill jag ta vara på. Fånga in och odla den i mitt eget rum.
Dålig uppdatering. Det är klart att jag är full med ord. Men det är inget speciellt jag vill läcka ur mig. Behåller det i mina mailutkast istället. Tror det hör hemma där, i min hemligthet.
Mina ben vilar under mitt blommönstrigatäcke. Kilometrarna som sprangs igår känns idag i knäna. Men varje litet bultandeslag var de värt. Funderar på om kraften till att bestiga partygolven finns ikväll. Det visar sig. Kvällen är ung.
sömnen börjar leta sig tillbaka
Vet inte om jag ska kalla det för morgon eller nattens småtimmar. Sömnen har gett vika och kroppen hittar ingen skön position, ingen rofylld ställning att sluta ögonen på och somna in. Likt en baby i fosterställning. Glömt vilket klockslag jag paserade när jag somnade in, men antar att sömnenstimmar är för få, för få för att stiga upp och möta dagen. Känner för att ta en långsam promenad ut i natten. På alla mina oupptäcka vägar vill jag sätta ner mina vårlätta fötter.
För er som sover nu nattens tunga timmar, så faller snöflingorna utanför era fönster. Hundrar hur många där i Svergies röda hus med vita knutar som lugnar magen med mjölk, Nu när sömnen håller sig borta. Melwin tog precis sin värme och gick, Den lilla plats han fyller ut i fotändan är fortfarande mjuktvarmt. Men nu hör jag hans tassar mot trägolvet, han kanske kommer tillbaka hit ändå. Glad över att det inte är oro som välter mig eller en tomhet som gnager över mig. Min hud täckt av min kära randiga morgonrock och havremjölken i min välbekanta mugg hållandes i handen, känns det inte skrämmande att låta mina lungor fyllas med syrerik luft. Lars winnerbäck passar så bra nu när solen smälter snön och isen bli liggandes spegelblank längst gågatorna. Han skänker mig kraft, förundras över hur vackert den mannen kan skriva. Undra hur många texter han ännu inte gett någon melodi. Ge mig mer, av dig.
Sovmorgon väntar mig, men fortsätter jag så här blir det inte mycket till sovmorgon. Snart kommer pappa springandes upp för trappen. Jag undrar hur hans steg kan fortfarande låta så lätta, hur alla hans vakna timmar strålar god energi ifrån honom. Hur han alltid är lika glad när man möter honom på hallen, Men sina ihop klibbade ögon av sömn tunga som bowlingklot. Medans hans alltid är fjäderlätta. Det beundrar jag.
Tänk hur lite man egentligen känner sin närmaste. Är det inte kuslit att sakna alla det där tankar man inte har en aning om, eller är det bara jag som tänker så pass mycket som jag gör? Det är inte så att jag känner mig komplicerad. Att jag frivilligt väljer att krångla till mina dagar på jorden. Utan det är bara det att jag gillar att betrackta, speckulera det som händer omkring mig.
Tänk vad fort månaderna går, hur åren springer kapplöpning förbi oss. Medans farfar än gång kunde kännas så vis med hans stora vackra rynkiga händer som mött arbetslivets hårda dagar. Medans mina så små och oerfarna fortfarande var. Är jag snart där. Där och bär mina barnbarn över köksgolven. Visar dem livets goda sidor.
Jag ska försöka lägga ner mitt huvud mot kudden igen. Sluta ögonen och försöka somna om. Knyta armarna runt nallen. Andas in min singelluft. Melwin har tagit sin välbekanta plats i fotändan igen. Det känns att mina livs trädgror under den fortfarande snötäckta marken. Undra hur sommaren kommer gräva mina rabatter.
Godnatt, godmorgon och nu ska jag försöka sova vidare
En måndag
har knölat ner mig i min säng. Ligger på mage med benen uppe i vädret viftar med fötterna och njuter av livet. Mina nya mediciner ger mig fotsteg på målnen. Jag hoppas att det håller i sig, länge, länge. Det är sällan jag skriver här nu. Orden gungar runt i min mage ger av sig ett suckande läte men datorn förblir avstängd.
Någon dag ska jag nog börjar vara aktiv här igen.
Jag vet att din hud har rört över mina ny målade väggar. Att dina grymtningar om natten har satt sina spår. Den tomma duschen ekar tugnt i natten. Men det känns nu att jag har klivit ur detta oändliga rum av minnen. Känslor utan gensvar. Din välbekanta stämma kommer inte berätta för mig vad som gick fel. Vad som grundade din explotion, din förintelse av oss. Naken klev jag ner i våran värld. Ensam. Trodde du skulle känna min rivmärken lägnst bena som jag gjorde för att kväva din saknade tygnd på min mage. Dina händer som varje kväll gick en labyrint längst mina former.
Allt det där jag alltid trodde skulle skära. Har gett sig av. Det är en sorg i sig att inte längra sakna något man en gång älskade högt. Hundra dagar av tårar. Tusen timmar av förtivlan. miljader dagar av självförakt. Men jag tog mig igenom alla hinder. Med hjärtat fortfarande bultande i bröstkorgen.
Tröttheten börjar leta sig till mig. Jag borde tvätta upp min tvättkorg. Nu är det bara ett par rena underkläder kvar sen får jag gå med kussimurran fritt. Ifall jag inte gör något åt min situation. Imorgon är nog den dagen då jag ska göra altt hushållsarbete. Mitt rum ser förjävligt ut. Nu ska jag borsta tänderna, krypa ner i min säng. Fast först slänga ner allt på golvet som nu fyller ut den till max. En hel skoldag idag, och imorgon blir det en till.
Jag har fullt med vackra maskrosor i min mage som lyser gult. Jag tror min lavin börjar smälta. Vår fåglarna har hittat sig in i min muskler. Hela jag är ett stort kraftberg. Med negerstjärt.
Amen.
fascinerad över att det ser så städat ut på bilden. Det kan vara för att andra halvan av rummet ser man inte.
Någon dag ska jag nog börjar vara aktiv här igen.
Jag vet att din hud har rört över mina ny målade väggar. Att dina grymtningar om natten har satt sina spår. Den tomma duschen ekar tugnt i natten. Men det känns nu att jag har klivit ur detta oändliga rum av minnen. Känslor utan gensvar. Din välbekanta stämma kommer inte berätta för mig vad som gick fel. Vad som grundade din explotion, din förintelse av oss. Naken klev jag ner i våran värld. Ensam. Trodde du skulle känna min rivmärken lägnst bena som jag gjorde för att kväva din saknade tygnd på min mage. Dina händer som varje kväll gick en labyrint längst mina former.
Allt det där jag alltid trodde skulle skära. Har gett sig av. Det är en sorg i sig att inte längra sakna något man en gång älskade högt. Hundra dagar av tårar. Tusen timmar av förtivlan. miljader dagar av självförakt. Men jag tog mig igenom alla hinder. Med hjärtat fortfarande bultande i bröstkorgen.
Tröttheten börjar leta sig till mig. Jag borde tvätta upp min tvättkorg. Nu är det bara ett par rena underkläder kvar sen får jag gå med kussimurran fritt. Ifall jag inte gör något åt min situation. Imorgon är nog den dagen då jag ska göra altt hushållsarbete. Mitt rum ser förjävligt ut. Nu ska jag borsta tänderna, krypa ner i min säng. Fast först slänga ner allt på golvet som nu fyller ut den till max. En hel skoldag idag, och imorgon blir det en till.
Jag har fullt med vackra maskrosor i min mage som lyser gult. Jag tror min lavin börjar smälta. Vår fåglarna har hittat sig in i min muskler. Hela jag är ett stort kraftberg. Med negerstjärt.
Amen.
fascinerad över att det ser så städat ut på bilden. Det kan vara för att andra halvan av rummet ser man inte.
Mars 12, 2010
Nu är det ytters få timmar kvar på denna fredag. Funderar på att krypa ner i sängen i tid och vila upp mig inför morgon dagen. Funderar på att sova ut. Vet dock att jag kommer vika mig dubbel vid sjutiden och verkligen pressa ur de sista ligga kvar minutrerna i sängen. Innan jag blir tvungen att möta dagen. Är man morgon människa så är man.
Avslutade dagen med ett pass på gymmet. Funderar på att ta en lång promenad imorgon och vila musklerna från styrketräning. Antagligen gör jag det sist nämnda ialf. Men inte haft en vilodag på hela veckan, så det kanske är dags imorgon. Hoppas det är lika fint väder då som det var idag. Underbart. Satt ute i solen en timme med julia, och en stund med Kajsa, helmysigt.
Nu ska jag nog förflytta alla saker som ligger i min säng till soffan.
Är nog för trött för att göra något skolarbete nu. Gör det imorgon istället (jagvillattjagskagöradetochinteskjutauppdetnåmer).
Jag mår bra. Inge hjärtskav. Satan kom precis på att jag glömt hämta ut mina mediciner. Så typiskt. jaja får helt enkelt hämta ut det imorgon. För då är väl apoteket öppet? ja det borde det vara. Har inte blivit nå snowboard i år. Är det försent nu att åka. Tråkigt isådanafall. Får väl helt enkelt ladda inför nästa år istället.
Nu ska jag bege mig. Livet kallar.
Amen
Morgonstundharguldimun
Godmorgon sitter än i min morgonrock och väntar på att mamma ska tåga in. Ska fråga henne snällt fall hon har energi kvar till att köra mig till skolan. Kroppen har inte vaknat till liv än och då har jag ändå varit vaken i två timmar. Men snart så ska den nog skakas igång.
Vet inte om jag förtjärnar helg då jag varit i skolan få timmar. Dock har jag varit på läkarbesök och dyrligt. Men ska försöka lova mig själv att göra alla ogjorda skolarbeten i helgen. Några ska jag nog ialf beta av. Har flyttat över lite av mitt liv på den andra datorn. Det är mycket kvar men med världens minsta usb-minne så har jag inte tid till att fortsätta. Jag måste klä på mig göra mig redo för dagen.
Dum som jag är kämpade jag mig upp och ner för trappen en massa gånger innan jag kom på mig själv (skrattandes) att det gick och flytta den bärbara till övervåningen. Det blev lite mindre spring i trappen. Min frukost bestod av gröt, russin och solrosfrön som det gör varje morgon. Gillar det skarpt. Microgröt. Höll dock på att skita på mig när jag tog sista springande steget i trappen och höll på att kliva på en fräsande Agnes (sköldpadda). Inte varje dag man springer på en sådan på golvet. De har fått nå fnatt för sig vårkänslor som lekar bland venerna kanske?
I vilketfall så hoppar de ur akvariumet stupikvarten, kan poängtera att akvariumet är säkert 130cm högt. Undra när tusan skalen ska spricka, att de överlever. Jag har helt enkelt kommit fram till att ta död på en sköldpadda är otroligt svårt. Riktiga överlevare.
Längtar faktist till att få testa de nya medicinerna. Längtar va nog fel ordval. Men känner för att bli fri från smärtan. Öka rörligheten och kunna springa på löparbandet igen. Så jag håller tummarna för att de ska funka för mig. Inga biverkningar som tar över effekten. Mamma tror på detta. Jag har inte bestämt mig ännu. Jag tror fortfarande lite på att knapra på ingefära ger ungefär samma effekt. Dock har jag inte testat.
Fredag, visst är det underbara fredag och fredagsmys och allt vad den har att erbjuda. Men jag är besviken på mig själv över att jag inte har kämpat lite mer. Men oandra sidan så har jag fixat träningen bra. Vilket alltid är prio ett för mig. Alla har vi väl våra olika intressen. Men jag lovar att en dag ska jag också göra allt det där som man faktist borde göra. Imorgon, iövemorgon, i graven. Kanske.
Okej, fortfarande morgonrock. Det vore inte helt dumt att lunka med den till skolan. Och gummistövlar. Hade tänkt o ha det men såg att slasket hade frysit. Dock lär det väl bli slaskigt framåt eftermiddagen. Men känner inte för att frysa tårna av mig tillsdess. Nej här blir inga barn gjorda, nu måste jag gå och klä på mig. Packa väskan och utforska vad dagen har mer att erbjuda.
Solen skiner, Själen mår bra. Och jag har kommit en bra bit på korsordet i södran. Det gillar vi stort. Jag och pappa satt med gårdagens korord och klurade igår när jag kom hem efter träning. Förstår inte hur jag kan tycka det är så roligt. Men det är väl en 'god vana'. Jaja nu ska jag sluta svammla runt i mina ord.
Ajöken sa fröken.
Nu blir det att njuta av dagen. Träning med julia, och kvällen är fortfarande blank, skönt.
Amen
denna dag fick också ett slut
Sitter nu och låter fingrarna springa över mitt alldeles egna tangentbord. Känner värmen på låren ifrån min alldeles egna dator. Nu har den kommit till mitt hus. Det enda problemet är att den är på Norska, så hoppas på att pappa kan fixa det imorgon så vi slipper skicka tillbaka den. Så än är den inte riktigt min, kan inte flytta över något av mina saker än. Men kanske imorgon. Den är fin, grå, len och tunn. Vi kommer nog bli bra vänner.
Stegen är tyngre än vanligt. Sängen är ett stort slagfält, förjävlig att resa sig ifrån. Kroppen har inte skrikit så här mycket på länge. Men ändå känns det så bekant. Som om steget innan var lika hemskt. Promenaden till staden är inte längre en promenad, det är en evighet av steg. Hårda steg mot marken som inte lederna vill hjälpa till att ta. Smärtan letar sig upp från tårna upp till nacken, när ska detta få ett slut.
Vägen blir smalare, möjligheterna blir sammanpressade. En stor klump som är svårt att tyda till något. Och det är tugnt att hade så här. Tusen tegelstenar i min väska. Låt de krasas sönder snart. Låt de trilla ur en efter en. För tugnt att bära. Imorgon hoppas jag att kroppen är med mig. Att jag klarar av att ta mig till skolan.
Satt i solen en timme inbäddad i morgonrocken, filt, täckbyxor och jacka. Melwin gjorde sällskap liggandes på mina ben. Fikade med Ida, och tränade försiktigt på gymmet.
Längtar till något, som komma skall. Undra vad det är. Det visar sig nog när tiden är mogen. Morgon dagen kommer vara vacker. Mer sol och mer kraft.
Godnatt
Solmyshosmig
De vänder nu ska du se. Allt det mörka smälter med snön. Kraften gör sig tydligare, Kanske kan du se det långt där borta. Min stig känns bättre nu. Skymtar alla blommor under snön. Våren kommer bli vackrare än förut.
Minnet sviker mig, årstiderna känns grumliga, dagarna innan detta känns grumliga. Du är nog mitt påhitt. Men jag har bränt sönder dig i papperskorgen. Med lugn i bröstet såg jag dig försvinna i lågor. Det är aska nu. Det där som förut betydde så mycket.
Den personen finns inte längre. Den tiden finns inte.
Solen skiner för mig, för dig och för oss idag. Den gör mig glad, fjärilar i magen och extra slag. Över vad. Över livet säger jag. Vet att jag borde göra allt de där ogjorda arbeterna gjorda. Men jag drar ut på det lite längre. Sista dagarna på lovet måste man njuta av ordentligt. Så då kan jag ju inte dränka mig i skriverier.
Passet på gymmet idag gjorde gott för kroppen. Hoppas de muskler som fick arbeta får sin verk imorgon. Annars blir jag arg.
Ska nog ta min rullator (sparken) och ta en solpromenad innan den går ner. Glad, glad, glad är vad jag är.
Hann faktist fotta lite också innan jag åt ihjäl mig på keso.
Det blev Stockholm än då. Mysigt.
morgonsol
Hela huset står i tysnad. Får jag säga det högt att jag hatar det. Att jag är rädd för alla andetag som sitter kvar längst golvlisterna. Mina steg knakar iväggarna och mitt hjärta slår hårdare än vad jag vill. Den inre kraften trillade ur mig den där sommaren, och jag har letat med förstoringsglas sen dess. Trott att jag funnit den och spelat harpan på min mage, men så fort jag vänder lugnet till ger den sig av.
Smyger på tå här hemma för att inte väcka hustomtarna. Och de onda demonerna jag inte klarar av att fäcktas med idag. Hur är din morgon?
Vädret är underbart fint idag, men jag vågar nog mig inte ut. Visst är jag tragisk. Men det känns så här när man har blivit trasig. Kalssonsklister tar tid att torka.
Datorn har varit orörd sen snart en vecka tillbaka. Den står bara här och brummar i hörnet eller kanske morrar. Jag hatar att den tittar på mig med desperata ögon, och stolen gapar tom efter min rumpa. Jag vet att den kan välta mig hårdare än allt annat. Så att jag blir insnöad i drivorna på gården. Kanske litar jag mig förblint på att någon kommer och gräver fram mig.
Men jag tog mina toffelsteg hit. Än sitter jag rakryggad och utkorgen förblir tom. En verklig dröm hade jag igår, när jag gnugade ögonen från sömnen kunde jag inte skilja på ifall det var verklighet eller saga. Det vet jag iofs fortfarande inte. Men kanske borde jag hör något fall det var sant. Mamma sa att han dog bara för mig. Hon kanske har rätt. Men varför är jag då rädd för knytnäveslag imagen.
Det kanske bara är lugnet efter stormen som skrämmer mig så här på morgonen med ömande leder. Det är värst då, när kroppen gör en besviken. Ångesten ligger närmare till hands då.
Det är några dagar kvar på mitt lov. Stockholm uteblir nog, tyvärr hittar jag ingen extra kraft på hyllan. Men om någon vecka är jag som ny igen.
Läkar besöket är inskrivet i kalendern. En ny doktor, nya möjligheter. Det är frågan. Hoppas han lyssnar på mig och att inte hans intränade termer överröstar mig. Blodprov först sen får vi se hur det går med allt det här. Medicinerna ger jag hatblickar till än, när ska jag sluta.
Ska nog försöka klättra upp på balkonen nu, så fall mina kära inte hör av mig underdagen så vill jag att ni kommer och tittar så jag inte ligger avsvimmad på gården. Innan solen går ner ska jag nog försöka att fotografera lite, får se om mina handleder och fingrar klarar av det. Hoppas på det.
Sen till kvällen blir det att hämta söt Emma i Borlänge. Jag gillar att göra ärenden i en bil. Jag trivs bakom ratten.
Godmorgon på er. Nu ska jag möta dagen. Gymmet ska också bli besökt igen.
Och snart,snart kommer min Julia hem.
Amen
