klippdocka

allt i huset har somnat, förutom jag som forfarande sitter vaken. Spenderat kvällen med Jenny och Emma skrattat från magen och fixat håret med gelatin. Morgondagen kommer ge mig fjärilar i magen. Det känns.
Men jag ska hem tidigt. Känner att kroppen min inte klarar av ute kvällar nu när kylan är hemma igen. Jag måste lyssna på det också ibland även fast jag hellst vill köra över den. Jag ska faktist leva på söndagen också.
Kmannen är och spelar poker (förovanlighetensskull). Och jag önskar att jag hade en danslokal. Känner att jag vill öva inför duetten.
Men det är svårt att göra känslosamt solo med tassande tår och hörlurar. Men man kan nog lyckas med det också.
Jag måste lokalisera hundkisset på mitt rum också. Jag vet att jag satte ner handen någonstans och sedan följde en underbar doft av urin efter mig. Men vart lade jag handen, det är frågan. Jag vet att jag är stenbock och organiserad. Men ack så mitt rum ser ut, och jag borde verkligen tvätta istället för att vända trosorna ut o in (fastriktigtsåillaärdet,inteän).
Ska ut och ta en lugn promenad med Melwin imorgon innan jag ska upp på staden och göra äventyr. Va alldelens förlänge sen vi hade tid förvarandra och det skrämmer mig. Saknar min älsklings bebis.
Jag har ingenaning om vilket figur jag ska klä mig till imorgon. Jag känner att jag litar på inpulsens kreativitet och besluter mig någon minut innan utgången. Det blir bäst så.
Jag ska tömma sängen på diversesaker så skiter jag i allt det där med att vara pedantisk, skjuter upp det och blir strukturerad någon annan dag. Nu ska jag ge plats för att sova. Känner att jag med kroppen behöver det.
Tack för denna dag världen. Låt mig fortsätta leva så här.



Amen

Spelar igenom en gammal väns spellista och fundera över livet.
Poetiska tankar hör hemma i slutet av månaderna och åter igen borde jag studera inför provet i efftermiddag.
Men besöket hos läkaren mönstrade om min morgon. Försöker nu jobba med att repa mig så jag orkar dagen.
Det är snart lov ett välbehövlig lov. Men i min besvikelse såg jag att extra pass var upplagda på lovet. Men det är bättre en sak än båda.
Tror jag ska cykla till affären idag och köpa mig naturgodis även fast jag vet att de inte är lördag än. Kanske väntar jag. Känns som jag behöver unna mig det nu.
Höst och de känns i varje liten led i kroppen att kylan har hittat sig hit. Hatar det, hatar att de ska göra så ont. Orolig för de kommande läkarbesöket. Jag lägger mig på tvären och vägrar börja med mediciner igen. Hoppsa på att nålarna håller sig borta från min sköra hud. Jag har glömt hur det var att vara beroende av falun. Glömt hur de va att stå innanför de vita murarna. Är jag påväg dit igen nu?
Sätter mig på huk. Funderar på livet. All tid som har gått mig förbi. Minns han, minns han alla tusen tårar av obegriplig värk. Jag klarade alla upptågen. Jag har klarat mig ända hit och visst klarar jag mig mycket längre också.
Längtar till dansen, längtar tills imorgon dansa bort alla dumma demoner.
Nu ska jag låta epos falla tugnt på bordet, glasögonen ligga kvar på näsan och prenta in alla årtal av romerskhistoria. Önska mig lycka till.




Amen

Vakna upp med en fantastisk dag för kroppen. Men planerade saker till sena natten men hindras av en sovande man. Inväntar jag timmarna för att sedan få träna med musik.
Vilket inte uppskattades och min underbara morgon blev förstörd.
Hopp om att bli stöttad av att orka träna fast kroppen ger vika får man istället skäll om orespekthet även fast huset ägs av min far.
Man tycker olika här i världen och frågan är om man någon gång hittar en som tycker lika. Planerna för dagen försvann efter träningspassen blev avklarade och jag hamnade i ett grått tjocktmoln som jag nu inte orkar resa mig ur. Pluggandet som borde göras skuts upp till imorgon för att stressa sönder dagen för att hinna med kommande vecka.
Ack vad jag kommer hata morgon dagen när jag vaknar och klankar ner på mig själv för att jag inte har gjort alla de där uppgifterna jag lovande mig på fredagen att göra i tid. Man ska lära sig efter sina misstag, men tydligen gör aldrig jag det.
Karln är i en byhåla jag inte längre besöker inte heller längre åker förbi med bussen. Utan teckning. Tycker han kan stanna där tills han ställer sig på min planet igen. Om han någonsin gör det.
Vi kvinnor säger alltid att karlar är av en obegriplig sort. Men varför ska man då para ihop sig med en. Varför går vi inte med en varsin kvinna vid våra sidor. I detta morderna samhälle är de inga problem att på befruktad utan levnade spermier direkt från kranen. Vi kan till och med bestämma barnets pappa om han bara går med på att donera. Varför ska vi då jävlas med att försöka passa ihop med en karl?
Nog för att ack jag vet att det är äckligt mysigt så man vill krypa ur skinnet och fråga sig själv, vafan utsätter man sig för sådan här underbarvarelser. När man vet att senare får man sota för alla de där stunderna när det tar slut.

Absolut vet jag att man kan klunka orden och bita ihop stoltheten och tilllåta sig själv att ha fel. Men jag vägrar, vägrar att lägga ner mitt vapen och sluta o kriga när jag inte alls tycker samma sak. Visst borde man lägga sig raklång och låta sitt ego svalna.
Men det är något med att vara kvinna och vara stark på sin sak som jag bara inte kan skaka av mig. Män har fel det är inprentat. Även fast jag heller inte kan leva utan dom.
Ack om man levde men en kvinna skulle man bli galen på hormornerna som spökade en gång i månaden. Eller skulle man bara finna sig i det och köpa hem romantisk choklad. Tala om för henne att hon inte alls är misslyckad och tjock utan helt fantastiskt. Och bristerna syns inte alls utan hela du är helt otroligt vacker.
För vad är det men män och deras kommentarer, slänga ur sig fel ord så vi direkt får taggarna utåt.
Det spelar ingen roll hur många gånger man talar om, Jag blir ledsen av det här. Så är man där igen, samma situation, dumma ord som varsägare inte alls förstår vad som är problemet med det. Nog för att man kan spä på idiotstämpeln med sina vänninor just bara för att sitt egna ego ska må lite bättre.
Men någonstans där inne så blir man faktist ledsen. Men det kanske ska vara så. Man kanske är i förhållande för att känna att man lever. För vilken anledning är det annars vettigt?
Iofs, har man inte råd att skaffa hus på egen hand och så är det bra att ha en man när man känner behovet av att manligstyrka. Men oandra sidan känner inte partnen detsamma så är det likförbaskat att man får klara uppsakerna själv. Både vara catwomen i sängkammaren och snickaren på taket.

Men det kanske bara är så, att jag är född till att tycka att kvinnor är lite bättre. Lite vackrare än vad män är.
Vem vill ha en dinglande snopp som prydnad när man istället kan ha ett par vackra kvinnoformer.
Det är då sällan man ser nakna mänskroppar på väggarna. Det gör sig inte vackert. Även fast dom kan vara förbaskat sexiga. Speciellt när det är ny duschade och man är mitt i sitt ego att idiotstämpla karl så mycket man bara kan, och man fullkomligt vägrar erkänna försig själv, att fyfasen vad han är snygg.
Nog för att han är de ska han inte tro att han kommer undan med detta. Så kan man vända det till att man blir arg just bara för att han kommer ut ur duschen och ser snygg ut när man själv ser ut som ett blöthund. Med ett tovit hår som kommer ta år att borsta igenom.
Att ens försöka göra sig snygg är spegeln är värdelöst när karl själv bara kan ruffsa till håret lite och sen gå ut och möta dagen och vara porrig.
Nog för att jag vet att skönheten kommer innefrån så tror jag inte på det för femöre.
Vem av alla singelvänner har någongång kommit till en dagen efter ett lyckat krogbesökt och sakt: han var ful men vi körde gärnet ialf. Det är klart som fan att man tar hem en man attraheras av. Annars kan man lika gärna slå på Extremsport efter tolv och ta saken i egna händer.

Klart att jag är pitter. Mest för att karln aldirg åker ifrån hålan och lämnar skogarna för att ringa och beomursäkt.
Även fast jag vet att jag kommer svälja mitt ego långsamt och beomursäkt. Även fast jag tycker att han förtjänar smisk så vet jag att jag är lika envisdum själv. Stenbockströg har jag hört. Och jag ska berätta det dummaste av allt att vi är två styckna stenbockströgajävlar som vägrar släppa sitt ego.
Men om någontimme är det bra igen.
Och jag återigen förstår inte hur man kan leva utan en sexig man med stående ribba, amen. (ursäkta mor)


(dom är ju trots allt ett utav de bästa jag vet)

Man tar sig igenom sakerna levande trots allt. Även fast det känns som att vägens mirakel sipprar sönder utlängst kloakens sluttningar. Jag älskar spontanitet. Älskar att se vad dagen har att ge utöver schemats bestämda tider. Det kändes som vintern kommer bli lättre i år när jag sparkade löven mot mina gummistövlar (somjagfåttavminkäraste) tillsammans med mina två envisa karlar. Solen sken för allt ont natten innan hade att ge mig. Sken för att lyckas hitta tillbaka till magens kurrande katt. Våga tro på att kroppensverkar släpper, lämnar mig och låter mig förbli lämnad.
Det är söndag idag. Dagen före måndag. Jag gruvar mig för veckoplaneringen, gruvar mig för att inte hinna med att vara på alla ställen som jag ska vara på. Men jag tror jag klarar det.
Om både jag och kroppen vill leva tillsammans. Prestationsångesten har legat som en tugnt täcke över mina axlar men solens strålar skakade av mig det. Man kan inte göra bättre än vad man klarar av.
Världen är fantastiskt, men ack så hemskt. Gräset kan verka grönare på andra sidan men när man väl kommer dit vill man redan bort.





Sitter nu med den bärbara i knät och Melwin liggandes i fottändan, precis som det ska vara. Kom nyligen hem från Vikmanshyttanskyrka och jag blir så lycklig av platser jag aldrig hade en tanke på att besöka. Även fast Guds ord känns för stora för mig så fick jag ändå kraft till att andas lugnt inför veckan. Det hjälper inte att skynda på tiden och man kan inte gråta morgondagens tårar ikväll.
Trivs med hur jag står nu. Jag, cykeln och världen snurrar precis som jag vill (nästan). Längtar till morgondagen, morgondagens dans och morgondagens överraskningar. Hoppas på att natten blir lugn utan värker. Behöver få sova lugnt vilket alla behöver. En sjukdom är tung att bära efter ryggen på något konstigt sätt lär mig aldrig att känna sig riktigt stark när motgångarna letar sig tillbaka.
Man är alltid lika skör, alltid lika naken inför framtiden. Det är en tomhet som ibland lägger sig kring bröstet för att ensamheten om sjukhetenströtthet är försvår att bära själv. Det verkar vara otroligt svårt för med människor att förstå vikten i att vara sjuk. Man trampar lätt över den som hamnar efter.
Jag längtar efter Tenreiffa och gemenskapen. Värmen, träningen och alla skratten ut över havet.