klippdocka

Nu är jobbdagarna över för denna vecka och jag har slitit som ett djur. Fingrarna är sönder trasade och uppsvullna men det gör mig inget. Räkar timmarna som paserar mig medans jag förbrilt river upp allt ogräs jag kan finna i min närhet. Önskar att du var allt det där fula gröna som jag sliter sönder med min hacka. Det vore skönt att lägga dig i svarta säckar och slunga ner dig i en container. Men en dag vet jag att du kommer ligga där bort glömd och övergiven.
Är väldigt nöjd med veckan. Huden min har blivit brunare och håret mitt har blivit ljusare.
Det är något med det där att rensa rabattar som gör mig glad. Ett längtande djur som lägger sig i min mage när jag ska krypa ner och bädda ner mig för dagen. Då börjar hon spinna där inne i magen och morgondagen längtar jag till. Nu är det fredag, En sån här fredag i väntan på en lördag. Det är sommarlov visst är det de. Konstigt att sommaren kom igen.
Våra bilder som vi fotograferat ligger mig nära, fortfarande. Kanske är det extra nära nu för att jag har min kvinnoblödning. Eller så minns jag bara det väldigt bra allt det där vi gjorde för sista gången vid just den här perioden av sommaren. Sista tiden då du var min. 
Tänk att jag som alltid varit så stark skulle falla så hårt för någon som du. Att du skulle få mig till att rasa sönder alla mina murar. Men det som inte dödar stärker. Så det vänder. Vet att det vänder. Efter sommaren, efter tiden har paserat året utan dig. Så försvinner alla det här saknande och ångerfyllda andningarna. Du med dina vågor som sköljer över mig, ovetande om när nästa våg ska komma. Kommer även det att upphöra. Brusa ut längst med golvet och försvinna in i fogarna längst dina bortskrubbade fotavtryck.
Visst är det tragiskt att man fortfarnade kan känna samma längtan, samma förtvivlan och värdelöshet efter så många dagar utan våran värld. Men det finns inte så mycket att göra. Inte nå mer än vad jag redan gör. Det gäller att leva det stunder då du är borta. Du är borta allt oftare så där ofta så jag nästan glömmer att du finns. Men pang, så sköljer du din våg över mig och jag hamnar så här. Sittandes och funderandes över vad som komma skall. Det visar sig.
framtiden är oförbrukad. Och jag är otroligt lycklig över hur jag har det just nu. Även fast en saknad kan leta sig fram  men det är inte farligt. Det försvinner.
En låt jag inte kan lyssna på utan tårar. Ibland får de till det.

Nu sitter jag här igen, ny badad och med handdukar runt höfter och huvuden. Spanar in allt jag missat på facebook. Inte för att jag vill utan snarare för att man måste. En resa på nya vägar till Mora igår. Piknik på en brygga och Maskrosblommor som ännu inte blommat över.
Livet är fint. Besökte en och en halv med skrikande studenter, att det orkar hela veckan och så även på fredagen. Jag tog min plats på bordet (sittandes inte dansande). Kände att min funktion igår var att betrackta människorna med berusade ben och kramas som om morgon dagen inte finns, som om inte vi ska finnas något mer. VIlket drog. VIlken underbar drog, eller fullkomligt obehaglig. Anigen älskar man så mycket att fötterna inte klarar av att stå still på jorden. Eller så gråter man så mycket att luften inte får plats i lungorna. Jag saknar min secondhandflicka och biff. Men hon kanske hittar sig tillbaka, ifall jag sätter ut en karta över staden. Utlandsresan som nästan blev bokad verkar vara borta nu. Men nästan är faktistk jävligt nära och det är inte fyskam det heller.
Sitter i skräddar sits, tror inte jag har kunnat suttit så här på evigheter. Det är värt att fira idag med att åka iväg på en studentshopingtur med sötida. Ringde ganska nyligen och väckte henne, tror hennes karl inte tyckte det var så populärt. Men det är väl konikvenser man får ta när  man är vännina till en morogonpiggdam. Någon måste även ta den rollen. Skulle egentligen bara skriva ut lite arbeten, eller föra över de på USB-minnet för att springa till mormor och skriva ut de. Snart är det sommarlov. VIsst fan ska jag njuta av det. Många mysiga grillkvällar (myggen ska jag ignorera) Man får helt enkelt be någon rökare sätta sig bredvid och andas bort myggen. Man kan även införskaffa en myggsifft.
Nu ska jag bege mig klä på mig och möta den soliga dagen, fast i jätte tutten ser man nog inte så mycket ljus. Men det gör ingenting. Jag kan bli mer brund någon annan dag, tror sommarlovet hinner tilldela mig det senare.
Synd nog orkar jag inte lägga in bilderna från Mora nu.

Amen

Godmiddag. Borde egentligen klä på mig och inte sitta här blöt i handduken. Borde till laga något åt magen innan skolan. Om skolan blir besökt idag. Har inte dragit något vettig slutats. Det ger mig bara ånger just nu och jag känner mig tyvärr inte tillräckligt stark för det där ogjorda uppgifterna.
Känner mig uppsvullen idag över hela kroppen, vad gör man åt det. Sover lite till och hoppas på att man vaknar på en bättre sida. Morgon en var bra en lång promenad med Melwin i solskenet och babyolja över kroppen. Så dagarna ska börja. Stekandes på gräsmattan och äta frukosten i solen med tidningen. Det är nog livet det.
Klandrar ner mig själv för att jag kanske njuter av myrorna i gräsmattan medans du besöker rymnden. Jag ska lyfta upp mig där och veta att det jag gör är också bra. Även fast det inte är bra för dig. På fredagn väntas studenten för vänner och för mig blir det sommarlov. Jag ska bli frisk denna sommar det har jag bestämt.
Nu ska jag lämna mina funderingar här. Klä på mig och möta dagen med min cykel.



Amen

positiv, visst jag är positiv men nu välkomnar jag mornarna med ångest igen. Den här jävla välbekanta känslan som myser sig ner i bröstet och bestämmer sig ivrigt för att stanna för ett par timmar. Ska jag springa bort den eller proppa magen med godis så den trillar ur.
Sovit tugnt inatt. Sovit väldigt bra med andra ord. Märkte inte ens att gästen min startade sin icke tysta bil och begav sig hemmåt. Efterlämnade en lapp jag öppnade ögonen till. Frågar mig gång på gång varför mina vandrande fötter väljer att gå åt fel hål. Inte förjäves smyga efter och vänta på respons. En respons jag inte ens är säker på att jag är villig att ta. Det är mer ett letande efter något svårt fångat som ligger i mitt intresse. Det är så klyschigt när jag berättar att du är värld någon så mycket bättre än mig. Men hur ska man annars säga det? Det är inte du det är jag. Kanske också funkar lika dåligt. Solen verkar titta fram nu och morgontidningen kanske inte hade fel trots allt. Festivaler och inplanerade resor, ska man lämna allt och börja gräva sin grav inför döden?
Ack samvetet mitt gnager på mig och jag ska vattna gräset med mina lyckotårar, Ivilketfall en annan dag. Inte idag. Skolan väntar på mig med beslutsamna armar. Ska jag omfamnas eller springa därifrån. Det visar sig. Duschen måste besökas och morgonrocken måste falla av mig. När tiden är mogen visar det sig vilket infall jag väljer. Längtar tils imorgon, längtar efter en dam att förvalta mina ord med.
Jag ska fundera, klä på mig mina grubbelrynkor och sätta mig under den mulna himlen och tänka flitigt. Först ska jag svara på en och annan tävling i Södran. Någon viskar i mitt öra nämligen och berättar att den som har otur i kärlek har tur i spel. Antar att även ni har hört den förr. Fast ack nej, är det inte kärleken det är fel på hos mig utan det är hela jag som står som lutande tornet i pisa. Står där så snett och inväntar mitt fall.
Visst är jag deprimerande. Jag vet. Men en annan timme lyser jag mer än solen. Bränner i magen igen och Korre säger att det är magkatarr. Jag vet inte. Jag vet inte vad det är. Tror lite mer på att det är en dum tomtenisse som sitter där och röker på, bränner sönder alla mina kloka och vackra fjärilar och lämnar bara kvar de jag inte egentligen vill ha.
Klockan går även fast jag stirrar mig trött på den. Jag måste skynda mig till verkligeheten.
En låt har spelads i mitt huvud sen där där natten och jag verkar inte kunna lämna den heller. Dan hylander- Du får inte gå. Men varken youtube eller spotify verkar villa tilldela mig den.
Nu ska jag bege mig.
Amen

Hela havet stormar. Deprimerande nog känns det som om jag aldrig vill resa mig upp igen. Men det är för stunden. Bara för stunden det vet vi alla. Jag reser mig så som jag startar bilen och åker grusvägen fram. Grusvägen jag kan utan till. Men inte bättre än du. Allt är som förut inanför våra dörrar. Släpper vi ut luften igenom det öppna fönstret ser jag hur vi förintar oss själva. Att jag biter fast i något som inte längre finns.
Jag repar mig efter mina upptåg. Men hur länge ska jag orka plåga mig själv. Jag säger efter varje gång bestämt till mig själv aldrig igen Elina, aldrig igen. Vilket ord är det jag inte kan tyda. Vilket behöver jag hjälp med att förstå. Jag trillar dit igen. In i skogen upp i granen och bort från mina stabila vägar. Älskar bilen. Älskar känslan att ha världen under mina fötter. Åka vart man vill även fast vägarna jag strävar efter oftast bara ger mig en återvändsgränd.
Jag vänder som på repit. Och jag smeker din kind som om du fortfarande vore min värld. Medans du sover tugnt och din bröstkorg rör sig precis som förut. Granskar jag allt på din yta. Varje litet drag förvandlas till onda nålar som sticker mig i fingret bara jag nuddar vid dig.
Men jag kan inte sluta. tyngden över bröstkorgen får växa sig större och jag tillåter mig att krypa närmre. Sluter ögonen och låter mig trasslas in i det förflutna. Låter gårdagens sanning bli overklig. Alla det där trehundrasextiofem dagarna blir obefintliga. Allt det som har hänt mellan de dagarna och oss, minns inte. Känns inte. Du andas lugnt och stilla njuter av din värld av vackra blommor där du är tilldelad makten.
Jag repar mig, även fast jag nu känner för att aldrig resa mig upp igen. Dagen väntar på mig och jag ska hjälpa min älskade kusin till stallet.
Du säger kloka ord till mig. Och jag lovar att en dag ska jag bli lika stor och stark som du. Ska lämna nu det här timmarna som egentligen inte ens finns. Som biter sig fast hos mig medans du raderar de likt ett finger över en dammig yta.
Det sägs att man kan förstår mig med hjälp av mina ord. Men hur ska jag förstå mig själv?

Jag vill skriva långa mail om livet. Funderingar över universums slut, människors slut. Men till vem? Vem ska fylla ut den där platsen som förut var upptagen. Någon som jag inte tror att någon missar är att klockan fortsätter att ticka även fast andetagen upphör. Även fast livet känns som det tagit slut.
Men det är bara början, de där onda sluten är bara början på något nytt. Något nytt att se fram emot. Alla vårens blommor har slagit ut. Jag var där när det hände, på vägarna, på mornarna. Men ändå känns det som om jag missade vårens alla täcken. Vågar man säga att sommaren är här nu. Att hon har kommit fram för att stanna ett tag. Det blåser idag. Filten på gräsmattan får bli obebodd idag. Blåsten skrämnde iväg mig.
Kanske klarar jag inte av det där som andra klarar av, inte nu. Inte just nu i livet. Nallen mot bröstet och bena i fosterställning vaggas jag lugn av en famn jag vet kommer att stanna. Men klarar jag att stanna. Kroppen säger till mig att börja lyssna på mig själv. Jag gör det, jag blir bättre för varje dag. även fast det tar emot att sätta sig ner att andas, när jag helst av allt vill springa fortare än bilen.
Vissa minnen har nog ältat sig fast. De susar förbi min näthinna då och då, mest när jag ser dig. Och det är sällan. Det är jag glad för. Glad för att jag klarar alla motgångar. Att jag klättar mig över de och andas friskare för varje steg jag tar uppåt. Sommarelovet är snart här. Studentmössorna provas flitigt framför spegeln.
Min får vänta flera år. Det är nog tugnt på sitt sätt.
Långa mail. Jag vill skriva långa mail till någon jag vet lyssnar och förstår mina ihop trasslade meningar. Vart finns du som ska orka lyssna. Jag vill finna den där dagen som aldrig slutar att leva. Den där känslan som aldrig slutar att upphöra. Vart finns du?