klippdocka

Sittandes på min säng med bankdosan bredvid mig. Funderar över om räkningen ska betalas. Eller fall jag ska invänta nästa tåg, närmare våren.
Dagen har varit hemsk. Haft oro i kroppen som jag inte har lyckats skakat av mig.
Vet inte vad jag ska göra för att bryta det här mönstret själv.
Så förbannat trött på att känna mig ensam även fast människor sitter intill mig. Det är obehagligt att ha dom känslorna inom sig. Vill pressa isär revbenen och lyfta ut det oromoln som varit där inne alldelens för många år.
Jag är klar med dig nu. Jag har fått nog. Jag vill separera mig föralltid från dig.
Klarar det tydligen inte på egen hand, även fast jag envist försökt.
Hamnar jag ändå som här sittandes och allting runt mig är svart även fast ljuset brinner bredvid mig.

Jag har fått nog av att känna så här. Den ständiga bristen på ork. I oktober får jag beskedet om vilket håll min kropp har valt att gå emot. Jag är orolig, stengolvet som är min arbetsplats gör ondare än vanligt.
Vill inte bli sämre igen. Vill inte vara ensam här bland tusen frågor som jag inte hittar några svar på.

Han som ska kallas min, spenerar sina dagar i en större stad. Som är hans nu. Han gör gatorna och krogarna där. Han är lycklig. Han har hittat rätt. Och det är tråkigt att vara den som är kvar. Grubblar över en säng som bara min kropp värmer upp.
Ostkrogar som inte hamnar i min matkorg. Det gick så fort. Jag hjälpte till med flyttlasset.
Kanske borde jag ha kännt att jag ville hänga mig fast längst hans ben och bara följa med storstadslyckoruset.
Men jag ville därifrån. Rädd för vad som händer. Med honom med oss.

Vaknade tidigt, kroppenvärkte och jag lånade deras badkar. I kokandevatten låg jag där med mina grubbeltankar och verkligen försökta, att bara tänka: hur känns vattnet. Ingenannat: hur känns vattnet.
Hans fotsteg kom aldrig mot dörren. Som han sade.
Hittande han i sängen med det tekniska som hade fångat hans intresse. Då ville jag åka. Åka hem till någon som vill krama mig och inte släppa taget bara för att jag gråter. Bara för att jag inte orkar det som dom flesta andra gör.

jag är splittrad. Vill inte göra något förhastat. För jag vet inte hur mitt orosmoln skulle reagera. Kanske välter den hela mig. Jag vill inte känna mig iväg, jag vill känna mig nära.
Låter mig stirra trött på en inkorg som inte ger mig det jag vill.
Det är nog dags att förstå att jag ska klara denna vinter med mig själv och mina varma tekoppar.
Det kändes så långt borta alldelens nyss att jag skulle hamna i ensamhetsluft.
Men nu hör jag dess andetag mot min dörr, det kanske är dags att jag släpper den in.