klippdocka

Då var man en helg erfarnare. Sitter nu och försöker orienterar mig på hitta.se. Men måste säga att Falunsgator känns lika okända som minuten innan. Några fjuttiga minutrar till att finna en danslokal i intet känns som att leta efter en nål i en höstack. Lär jag hitta nålen, det är den stora frågan.
Kanske pirrar det lite imagen att jag imorgon ska få sätta min fötter på en plats jag önskar att min kropp skulle klara av att bestiga från början. Mina drömmar hamnar på hyllan, vart hamnar dina?
Om jag blundar, ser jag mig själv hämta de där jätte paketen uppe på vinden. Som jag slog in med färgglatt inslagspapper den där dagen då kroppen raserade hela min normala, vardag. Hämtar ner dem just bara för att jag tänker lyckas.
Ibland slår jag ner min rumpa med en varmkopp i mina händer och suckar över att man känner sig så oförstådd. Mamma suckar med, men hon säger alltid det finns ingen som kommer kunna förstå, bara ana.
Och jag vet att hon har rätt. Men det känns ändå som med människor unnar sig ytterst liten tid till att tänka att jag är sjuk.
Det är ett faktum, som man vissa dar vill gömma under kudden när man kliver upp ur sängen som vilket papper som helst. Glömma av det, inte snubbla över det när man inser att trappstegen ner har blivit alldelens för många under natten.
Säkert det tredubbla.
Det är klart att man alltid vill lämna de där parasiterna, det över aktiviterade immunförsvaret under kudden till och med kväva det (långsamt), men de följer med en, hasar sig efter som äckliga bandmaskar i tarmarna, som väger kilon i bena.
De är efter än, spelar ingen roll fall man smyger upp mitt i natten, gömmer sig bakom en sten på dagen. Parasiterna är alltid där.
I mig och utan på.

Så under kudden ligger det inte kvar även fast man önskar vid varje stjärnfall att detta ska gå över.
irretationen i kroppen kan jag inte sätta ord på, över att vara oförstådd. Över att känna att det ingen som anstränger sig till att granska mina fotspår i sanden.
Och jag vet att det är så många som yttrar sig med just det ordet 'oförstådd, ensam och bort glömd'. Det är inte det att jag tycker synd om mig själv, eller att jag gnäller högt. Utan det är nog bara min frustration över att jag faktiskt klarar så pass mycket som jag gör, utan att det är någon som lägger handen på ryggen och vet hur svårt och nästintill omöjligt mina handlingar är.
Sjuk i pannan, borde man tatugera in även fast man vill någon stans att det absolut inte ska påverka sitt liv. Virvlar runt bland tänkande och ilska.
Besvikelse i högar, biverkningar av allt det där man vill göra man inte kan. Det finns så många som klagar så man nästan kan se på ozonskiktet när det 'där' öppnar sina munnar för att läcka ur för mycket koldioxid, av bajsord.
Och visst har ni kännt det, att eltejp över 'den' människan mun skulle passa perfekt.
Kanske måste någon börja, att faktiskt resa sig när klagomuren börjar rulla sitt tåg. Det tar förjävla lång tid att få stopp på ett rullande tåg, så varför inte resa sig. Eller ta till eltejpen.

Det är en tomhet, att människan på ett armhårsavstånd inte vet någonting om hur ont det gör i mig att vara sjuk.
Jag förstätter att andas lugnt, även fast skolarbeten hamnar över mig så jag nästan inte kan andas. Och ingenting kan jag göra utan att vänta på att skovet ska gå över. Att tröttheten ska bli mer uthärdlig.
Imorgon ska jag dansa mina fötter över svartamattor, jag älskar det mer än allt. Där lever jag på riktigt.
Ett paket mindre på vinden om kroppen klarar av att hantera de underbara stegen.

ett steg närmare, och nu är det tamefan inte långt kvar!
En perfekt dag med en perfekt Julia. Nu ska jag ut och möta kylan med Melwin vid min sida och hälsa på Korre, Imorgon blir det öppet hus på Olympica sedan push och gym som väntar.
För varje dag skakar jag av mig lite mer sot som ligger vilandes på mina axlar. Nästa vecka väntas det späckat med dans på schemat och ni kan tro att jag längtar!

Njut av helgen, och använd kondom.

Nu har jag landat hemma igen efter ha pulsat i snön. Tydligen hade mamma varit ut med Melwin på de farligaste ställerna och gått fram o tillbaka så att jag inte skulle behöva gå ute i vägrenen. Det är verkligen typiskt min mamma det och därför älskar jag henne så. Tänkte faktist på de fotspåren när jag gick hem och undrade vem de var som hade gått innan mig.
Träningen gick bra, även fast jag inte är helt frisk så kämpade jag på bra. Sitter nu med mammas mysiga tröja och lyssnar sönder den underbara låten som man inte kan göra annat än dansa med.
Imorgon blir det Falun med Julia. Sen blir det gymmet som väntar, fårse hur de går att konka på alla träningskläder. Jag är sugen på chokladboll (igen) så jag ska nog tvinga Julia att fika med mig också.  
Nu slog tröttheten in och jag ska ner och värma en kopp te, krypa ner i mitt nattlinne och möta kvälls sömnen.

God natt nu mina kära, tack för denna dag. Amen

Sitter och tuggar sönder mina kinder medasn jag förjäves försöker avboka uppkörningen. Men det verkar meningslöst. Vill inte sätta mig i samma bil som den mannen igen, paniken ligger verkligen över mig och jag skäms så oerhört. Helt i onödan när jag vet att jag absolut inte har gjort något fel.
Man kan säga att han hade en dålig dag, men det är ingen vettig anledning över att skrika åt ens elev. Jag har bestämt att jag ska bajsa på hans bil när jag har gjort uppkörningen, och melwin ska få hjälpa till. Är det någon frivillig läsare som också ställer upp så har han en grå/silver färgad (ful) volvo som står parkerda på Södra Kungsgatan 1A. Det är säkrast att gå dit och bajsa mellan 12-1 och 16-17 då har han nämligen rast. Kan vara en bra ideé att dölja så värse kännetecken eller dyrligt, te.x med hjälp av en svart nätstrumpa. Eller annat vettigt fall du nu har det till hands.
Vet inte om jag är arg, eller känner mig bara nerkränkt. Och 40 minuter sittandes i en bil med hans ben några centimeter ifrån mina känns så långt ifrån lockande som möjligt. Det är så typiskt att han ska ha en 'dålig dag' så här nära mitt körkort.
Och jag vet om jag inte tar den sista körlektionen så faller hans hot in, och frågan är när nästa datum är ledigt. Typist att man inte kan se det på vägverket. Står bara det datum jag reda är inbokad på och inte heller går det att avboka. Tänk om jag skulle bryta benet, får jag fortfarande inte avboka. Då får väl gubbfan skylla sig själv som sitter bredvid fall man inte kan använda pedalerna på grund av gipset.
Han stod mig trogen, och jag tyckte han var en pålitlig man. Och jag känner lite skuld när jag rekomenderar Göran istället. Känns som min handledare ska ta sig in på min blogg och ge mig smisk på stjärtet nästa gång vi ses. Men han får faktist betalt för varje gång jag åker med honom.
Får väl se till att älska honom tills mitt körkort är taget, sen efter det ska jag hata med nöje (ok att jag inte kan hata folk, men jag ska försöka). Men känner redan nu att det är omöjligt. Ser alltid de bra i det dåliga.
Är hemma idag också ifrån skolan, kunde inte somna igår på grund av magsmärtor och andra mysigheter.
Gårdagens chokladboll och räksallad kom upp. Och dagens frukost kom upp. Förstår inte vad min mage håller på med, kan den inte få behålla det jag stoppar i mig. Men en dag ska väl den också komma till sin rätt igen. Men än känns de tyvärr långt bort.
Pluggat hela morgonen tillsammans med min fina kopp te. Ska nog nu vila ögonen lite, och sedan plugga intensivare än innan.
Tack för att Julia skänkte sig sitt stöd när jag kom gåendes med svansen mellan bena och dumstruten på huvudet. Utan hennes glada ögon hade jag kränkt ner mig själv och torkat tårar hela kvällen.
Jag har blivit en riktig fikare, undra varför man inte kom på det tidigare att det är riktigt mysigt. Men oandra sidan så var det bättre för pungen när man inte hade upptäckt mysighetsfaktorn.
Innan jag vilar huvudet mot kudden ska jag hjälpa mamma med maten. Kanske ska pilla lite mer med min blogg, långt ifrån färdig. Men jag har sådan beslutångest. Så jag vet inte i vilket hörn jag ska börja att göra om.
Man blir nog helt enkelt aldrig klar med utsidan. Glasögonen velar jag fortfarnde på. Och jag måste nog iväg och prova nya. Ska ju ändå stå ut med dem dag in och dag ut.

Godmorgon, godmiddag och jag har skottat hela våran utfart.

jag har bestämt mig.

Ja det blev impulsivt igår, det är nog helt enkelt så det alltid är för mig och Ida. Det var en välbehövlig kväll. Mysigt prat.
Slutade med gitarr hero spel och promenad över staden till min välfyllda säng med ytliga saker, och inte heller flyttade jag dem. Det är på något skönt att hade så. Sängen känns mindre tom.
Sitter nu och lyssnar igenom min gamla låtlista medans jag smuttar på mitt te. Ikväll är det gympa på schemat, men jag tror att bristande sömn ser till att jag får lov att hoppa över det. Tror ändå att fall jag tränar idag så bryter jag bara ner musklerna, så det känns dumt att riskera (ingabortförklaringarhär).
Pappa kom bärandes på Melwin nyss, skrutten skakade i famnen. En tröja från våran skrubb hade tydligen ramlat ner när han gick lugnt förbi. Han trodde nog att han skulle bli uppäten. Hörde att han sköllde där nere, men trodde det var någon granne som störde han.
Det är inte lätt och vara liten, när det finns stora saker ute i världen. Imorgon är det skola igen, fast först drogkurs. Har pluggat också lite idag, vet inte hur mycket som satte sig efter som jag är extremt trött. Det visar sig.




mammas älskade trädgård

Muntliga saker i skolan, och jag hatar det. Men därför har jag bestämt att jag ska gå inför att älska det. Det kan ju bara bli bättre utav att göra det. Nu ska jag bege mig, vila ögonen.
Hoppas ni har haft en lika mysig helg som jag har haft. Nu väntas en tung,tung vecka och jag ska jubla när den är över.

Amen

Godmiddag och jag är dödstrött. Ska nog krypa ner i sängen en stund och vila så jag får kraft till att studera och bli klokare.
Träningspassen gick bra, även fast jag kände att kroppen ville nog helst ligga kvar i sängen när jag vaknade. Men jag tog mig upp, kämpe som man är. Övninskört också och det känns som rosten har lagts sig, nu är jag redo att anta utmaningen. Vore inte helt fel att krypa ner i ett ångandebad nu. Men badkar saknas så man får helt enklet drömma.
Tunga tankar har vält mig idag, men med simtagen ramlar det av mig. Förhoppningar som jag vet att jag borde ha kasserat långt innan snön föll.
Är det någon som är sugen på att mysa sig ner i en soffa och dricka te, så är jag tillgänglig. Nu ska jag låta kroppen få återhämta sig lite sen ska jag ut på körbarnan igen med mer energi.


Saknarminadreads

Hemma igen nu och snart är denna fredag också över. Kroppen är lite tröttare idag simning/gym men ordentligt uttöjd, stretschade ordentigt ingenom hela kroppen. Bara en dec kvar tills spagatet är fulländad, tror allt att jag kommer klara mina nyårslöften.
Stötte på nästan hela familjen Hedman i simbassängen idag, rolig. Sedan gjorde man magträningar bredvid en minikändis från Hedemoa, dock glömt bort namnet.
Nu ligger jag på magen i soffan och snyltar lite på pappas dator som han lämnade påslagen när han gick. Suttit och tittat på spåret medans jag mumsat på min kvällsmat. I helgen ska jag nog ta tag i mina skolarbeten. Tror att jag har samlat på mig den kraften så jag ska orka det. Imorgon vankas det träning. Sen blir det hem och brumma lite med Rune. Tänk att jag har fått världensbästa plastmorfar.
Idag är en bra dag. Känner mig fylld av kraft. Snart ska jag nog köra på pippitaktiken och sova med fötterna på huvudkudden, man ska tydligen må bättre av det. Så varför inte testa.

Grattis min underbaradam, jag saknar dig <3

Har lovat mig själv att denna helg ska jag bara kurera mig själv. Räkna andetagen och bokstäverna som jag sipprar ur mig och göra en sista slutsprut på teorin. Nu ska jag kika på skavlan. Nog för att jag sällan tittar på TV så är Skavlan något jag tycker om att titta på.

Jag är ledsen att jag inte är speciellt mycket för att vara offentlig och social. Men jag kommer tillbaka med energi, en annan vecka. En annan månad.

Underbart mysigt och skönt med helg.

 

jag är nöjd med dagen, tre tränignspass avklarade och jag missade inte musikalen. Nog för att stolarna bredvid mig fick vara tomma då jag saknar pengar på mobilen och blir okontaktbar.
Kroppen är trött av en hälsosam anledning, det känns otroligt skönt. Och jag längtar redan efter mina gångstavar i snön och melwins koppel runt midjan, andas in den kalla luften innan mörket försvunnit från himmelen. Blir så otroligt glad av mina raska morgonpromenader. Fylls av en sådan energi. Kanske är det för att jag har min älskling med mig och att jag sjunger högt för träden. Det är nog bra att det inte hinner ljusna, slipper jag se människorna som jag ofrivilligt sjunger för.
Julia följde med mig hem så här på kvällskvisten vi hade många ord som behövde bli sagda. Nu får våren komma med dess knoppar och fågelkvitter. Nog för att jag inte åkt bräda en endaste gång denna vinter (men om julia inte drar in min biljett så lever möjligheterna kvar) så vill jag endå bli av med vinter nu.
Eller egentligen är det inte vintern jag vill komma ifrån, jag gillar kylan och snön som smyckar marken. Det är bara allas tunga andetag som jag lämna. Nu har vi haft vintern och dess nackdelar.
Men jag har tålamod, jag inväntar smältningsprocessen. Jag har bokat in allt som jag ska göra, och jag har skrivit upp alla tider i min kalender. Känns skönt att kunna vända blad, se att man tar sig framåt även fast det känns som fötterna är djupt nedsjunkna i lera. Det är bara en känsla, verkligheten är vackrare än så.





Idag känner jag mig stark, stabilare än andra dagar. Och det är belöningen för att jag inte ger upp. Nu ska jag krypa ner i min säng. Älskar den med min sköna bäddmadrass, Mina duntäcken mormor gav mig i ett paket (måste alltid sova med två täcken, tyngden av ett räcker inte). Är inte längre rädd för den platsen, och det känns otroligt skönt.
Det är nog inte många som är som jag, Och tur är väl det. Att alla är unika på sitt sätt. Morgondagen kommer göra mig starkare, och nu ska jag hänga upp mina blöta badkläder och låta mina fötter gosa ner sig i mormors stickade sockor. Sen ska jag ner och pussa mamma på kinden, fall hon inte hunnit somnat.
Imorgon är det Emmas dag det får vi inte glömma, även fast jag inte kan pussa henne grattis. Hoppas göteborgsgatorna tar hand om henne väl.

godnatt

Vet att jag tappat bitar av mig själv efter den välbekanta skogsvägen, som mina springande ben har hjälpt till att klä av rötterna lite mer. Sommaren kom förre året också, för mig. Kanske hatar jag att maskrosblommorna faktist slog ut den våren också. Resan som hamnade i brevlådan, den jag lät mig tala om konstant. Tappade jag lusten redan där på den slingriga vägen mot flygplatsen. Hade jag sett igenom dina tårar av förtvivlan, våran väg behövde repareras och du viste där någonstans kring tjocktarmens tomhetskänsla att du inte hade de spadtag som behövdes.
Den gulalappen på min chokladkaka räddade inte oss. Mina tårar föll inte. Mitt tryck över bröstkorgen talade om för mig att jag redan viste att vi var förlorade. I bröstfickan fick dina värmande ord stanna. Jag hade nog stannat bussen där ifall jag viste vad som väntade mig. Kanske hade jag eldat upp den där lappen som mina ögon lärde sig utan och in, liggandes bredvid sängen i ett rum av kallt kakel.
Din röst förändrades på en bråkdelssekund, och jag kunde inget göra. Med kinden mot golvet och ögonen på den vita välbekanta telefonen. Reste jag mig upp springandes mot havet. Världen levde utanför, vågorna slungades in över stranden precis som innan, Men mitt hjärta slog inte längre. 
Med armarna sträckta ut över havet önskade jag att du kunde hindra dig ifrån att vända ryggen till. Det spelade ingen roll hur många vändor jag än lät mig springa längst stranden, så befann jag mig ändå tusen mil bort och säkert miljader mil från ditt känslorum. Den känslan att vilja springa ifatt tiden innan du hade hunnit vikt ner våran historia i resväskan och förslutit den väl, har inga ord. Jag viste inte då att du skulle lämna kvar den på perången när du med dina kardbordsbandskor steg på tåget som rullade fram emot dina drömmar.





Min tid stod still där på stranden. Även fast jag kunde höra din röst, så fanns den inte mjuk i mig. Rabblade upp alla möjligaformler, och stadium på kärlek jag hade lärt mig eftervägen. I ren panik memorerade jag in siffrorna som fingrarna slog sekund efter sekund. Hur mycket jag än hoppades att det skulle vara som förut. Så var rösten i örat lika kall, lika oförälskad som innan.
Jag föll ihop där på golvet jag ville att våra fötter skulle tassa runt på. Gångarna jag ville visa. Visa hur underbart mitt hemligaparadis är. Men sandkornen blev bara rubbade av mig och kackerlackornas smala ben.

Jag tappade ditt fysiska där på golvet med armarna knyta runt magen och fingrarna skärandes in i huden. 
Jag plockade upp den där resväskan du lämnade bakom dig när du försvann. Jag stod kvar där och önskade att jag hade en förmåga att stanna ett redan rullande tåg.

Löven vissnade till hösten, och jag med dem. Du verkade fortfarande vara kvar i sommarenblomster lekte på näckrosorna, medans jag klamrade mig fast vid närmsta livboj. Hjärtat vägde ton.
jag överlevde slasket. Och de första snöflingorna kom, Och jag mindes, öppnade, tittade, vek och stängde, och tjuvkikade igen för att sedan i ren panik försöka skicka den där jävla väskan som du glömde när du for. Men jag ägde ingen adress. Du var borta med vinden och jag satt fast i allt som hade varit vårt.
tvåsamhet till ensamhetsluft var tyngre än vad jag trodde.
Men det tar tid det här, att läka. Inte heller kan man skynda på processen.
skogsvägen är kvar, jag är kvar, du försvann för länge sen.

nu har jag hittat mig tillbaka. Och skoldagen har jag skött med punkt o pricka. Kortet är nu köpt och jag tänker besöka simhallen fler gånger. Tycker Hedemora borde satsa mer på simhallen än vasaliden. För några spår, och att köra om efter var o varannat varv blir rätt irreterande i längden.
Kändes som tiden gick jätte sakta när man simmade, men ändå så försvann den fort. Konstig känsla. Det var en kvinna där som fuskade, hon sade högt till en bekant att nu är det bara en halvtimme kvar. Bekanten gick och klockan slog bara en kvar längre bort. Hon tittade på mig det syntes nästan på henne att hon skämdes över att hon inte fullföljde sitt träningspass.
Elak som jag är tycker jag inte synd om henne heller, det är ju ingen annan än sig själv hon straffar när hon fusktränar. Det känns som det klaffar lite nu med allt det där som flåsat mig över axeln. Jag tror på mig själv nu. Och fall man gör det så är det väl klart att man inte straffas för det. De känns bara som en dumt fix som människan kommit på.
Magen är överfull av juice och jag ska nog ringa emma snart och höra fall hon vill göra sällskap på pushen. Nu var det längesen man var där, kan dock beropå att det har varit julstängt.
Nej nu ska jag nog ner och luta ikull mig, kanske struntar i pushen och tar en extra runda på gymmet imorgon. Tar emot att gå ut när jag redan är kulen. Men fårse om jag tvingar mig. Ska höra vad emma säger om hon är intresserad.

godmorgon. Trots de få timmars sömn tog jag mig ändå ut på en springtur. Melwin drunknade bakom mig i mitt tappra försök att knyta reflexvästen tight om kroppen.
Nu väntar skolan, bara tre lätta lektioner. Sen blir det hasse och vasahallen som gäller, stoppat ner kortet i fickan nu så jag kan införskaffa mig ett gymkort. Förkylningen är inte helt läkt kände det när jag hostade efter var och varannat andetag. Men tror bestämt att förkylningar på vintrarna aldrig ger sig. Så jag är trött på att vänta på att bli frisk, nu eller aldrig. Ska försöka göra ett sista ryck innan jag börjar med medicinerna igen. Med träning dämpar man sjukdomens förmåga att äta upp en så nu jäklar ska jag vinna över den.
Godiset har faktist ute blivit dock nötter och torkade bananer har jag ätit, men det gills väl inte riktigt som godis. Eller så gör de det. Aja, har undvikit chokladen även fast jag har haft mens. Starkt jobbat ifrån mig. Bråkade med mamma nu här på morgonen också ovanligt, men alltid lika intressant. Och man får alltid höra att man är så omogen. Men det är väl trevligt att känna att man är ung. Det hör väl föräldrar till att alltid tala om att de är så mycket klokare och har så mycket mer livserfarenhet. Visst är det så, men klokare på alla plan kan jag inte hålla med om. Jobben svarar inte och jag vill verkligen lämna hemmet. Då kan hon ta sina hårdkoktaord och ångra sig när jag inte längre bebor här hemma. Då kommer nog ensamheten knaga på henne. tjifickhon.
Oj tusan, nu är klockan mycket jag måste bege mig till skolan.





Ha en underbar dag nu. Dock ingen sol som syns till. Riktigt grått väder. Jag ska försöka knyta ann på mina känslor. Ge mig själva några hårda slag i ansiktet och vakna till liv. Inte tänka och fundera så mycket. När jag vet att det är precis det jag gör om nätterna. Planerar livet ut och in när det ändå är helt omöjligt och inget blir som planerat.
En dator lär jag då inte få, får väl helt enkelt ta med mig det där handikappsanpassade tangentbordet. Kan inte längre skriva med penna. Så en dator är jag i behov av.
Ska försöka tjata lite mer på pappa att jag måste ut och övningsköra, det är ändå bara få dagar kvar nu tills uppkörningen. Och jag har säkert inte ens kört på en månad. Känns förberätt och så där. Men han ska nog orka, någon dag. Hoppas jag.

Ajöken sa fröken, och jag ska nog vara duktig idag och studera ointressanta saker. Amen.

Man ska nog buga och bocka över att mensen inte för med sig några aggressionsproblem utan bara stora skopar av ångestframkallande saknad, Och ett stor behov av att vara ensam. Kanske ska man lyssna eller trycka i sig en till hjärtformadkaka för att täcka över dem där obegripliga och utnötta tankarna. Kakan för med sig ett extra hekto på vågen och jag vet att hela jag hatar det. Men någonstans där i mina nervederingar och upphakning på en siffra så låter jag ytterligare en kalorifylld kaka hamna i min mage, just bara för att straffa mig själv över att jag ens lät den tanken pasera i mitt huvud.
Det är så många runt om kring mig som låter maten vara kvar på tallriken, därför måste jag gå emot strömmen och äta upp allting som finns på tallrikarna. Träningen uteblir, det finns lixom ingen ork för en motgång. Lägger all energi på teori pluggning nu, träningen kan få komma sen. Vet att medicinerna skriker efter mig nu, men jag stoppar öronen med trots och ignorerar till det yttersta. Ska jag falla nu, låta läkarna få vinna och förgifta mig med sådant som inte kossan bajsar ut. Det är nog dags, men jag har ingen lust. Skyller på inga pengar på mobilen så jag kan faktist inte skicka han ett sms, så jag skjuter upp det lite till. Eller ska jag börja så jag kan med gott samvete belasta mina ben med spring. Det är frågan.
Huvudvärken är med mig och nu har den gått till den skalan att jag mår illa. Vet att jag ska vara tacksam för livet och allting sånt där. Och det är jag också, Njuter varje dag av något. Kanske inte ett tillkommet prov.
Men
- Klarade av att gå till skolan
- Idrottslektionen slutfördes
- Melwin pussade sönder mig i bilen
- Pappa kramade mig och pratade så där som en vuxen måste göra ibland
- mina böcker kom som jag har beställt
Så jag är glad. Men det är bara det att när jag vaknar så är jag så nära att ligga kvar i sängen just bara för att händerna gör så ont. Det känns som det sitter glasplitter i dem och vill bara gömma dem under armhålorna (kanske inte så hög mysfaktor där) men de är så man skyddar lättas händer, eller liggandes på bröstkorgen. De vill inte alls upp och möta morgonen med schampoonering och påklädning. De förvandlas till monster som jag är rädd för, vågar inte riktigt titta ifall de har ramlat av, fall fingerlederina börjar bli snea.
Men jag tvingar mig att sätta mig upp, kan inte låta frånvaron bli högre och studenten ska bli tagen. Täcket väger ton. Placerar fötterna mot vinterkallaträgolvet och tyngden ifrån min kropp skär ner dem och stötvis klättrar sig smärtan upp längstkroppen. Då vill man lägga sig igen, inte halta runt på ömmatår och tappa mobiltelefonen i golvet och snubbla runt elaka trösklar.
Det blir lätt att man lägger sig igen, kniper ögonen och önskar att morgondagen är lättare. Kanske är det omslagningen i vädret som gör det sämre. Och delvis är det mensen som sätter spikar i kroppen. Så tacka gudarna för att den snart är över.
Jag har byggt på mig små högar nu av skolarbeten, och jag har tappat bort alla mina arbeten. Och inte heller gör jag det gjorda. Och inte blir jag stressad eller tycker synd om mig själv. Utan jag tar allt med en nypa salt och tänker att tid finns fast längre fram. Jag hoppas att jag har rätt.
Ska försöka ut och springa ikväll, mamma har förbjudit mig när det var så kallt pågrund av ökad chans till asma. Nu är det nog bara mörkret som det ska gnällas över. Men då ska jag ge fingret och sätta upp myndighetsreglerna i pannan. Riktigt så brutal är jag inte.
Det känns skönt att fyllt arton. Behöver inte bli rädd för mina föräldras bestämmelser. Banken är min. Sjukhuset är mitt. Kommer nog utnytja det mer än någon annan. Men lär väl tröttna när jag får lov att betala avgift för att bo hemma. Jaja, nu ska jag nog sluta skriva. Vila huvudet och sätta på mig springkläderna.
Imorgon blir det en till skoldag som ska klaras. Och jag ska nog ringa peter. Jag klarar nog mig inte längre än så här utan gift, tyvärr.

Födelsedagen





















bästaste syster som stickat

tack för en underbara födelsedag, den kunde inte bli bättre. Och presenterna sitter som handen i handsken.
Morgon promenad idag, och nu är det borlänge som väntar lilla jag ska besöka krogen. Känner mig full av energi nu kanske det här dumma regn målnet vänder.
Skolarbeterna glömde jag i skolan så högen bygger sig lite större, men det gör mig inget. Jag hinner nog ikapp. Teorin känns viktigare, nu är det inte långt kvar.
Och imorgon blir det träningen igen som jag har längtat!




Ha en bra kväll, kommer hem igen imorgon

tänka sig nu finns det inte längre något som heter målsman, för mig. Sitter och väntar på att huvudkameran ska ladda klart så jag kan börja fotta, tjuv tog ett kort med digitalkameran. Va på tiden att jag blev sugen på att fotta (mig själv) har inte varit det på ett bra jäkla tag. Men nu så.
Det är bara körkortet som väntar sen så är jag en 'vuxen' kvinna. Bombaderades med ord och meningar i natt och imorse men ingenting lät jag skriva ut. Så det lär komma ett inlägg snart med obegriplig mening

tassar runt med mina fötter på övervåningen, skulle vilja ut och promenera nu i mörkret. Men vet att det inte skulle passa sig så bra då man ska upp tidigt imorgon och besöka skolan igen.
Önska mig lycka till, hoppas att jag kommer sköta mig bättre än någonsin. Till kvällen blir det träning med sötnosan, om förkylningen är snäll under natten.



Godnatt på er där ute i vinter kylan, nu ska jag dra täcket över huvudet och sova själv i sängen, fast melwin ska jag ha under täcket så inte helt själv. Får se om jag tar nallen under armen och sover mellan mamma och pappa. Men jag laddar för att klara sova i min egen säng, Men det ska nog starka jag fixa.

Det kändes som de var dags nu att kliva över med mina barna fötter till vuxenavdelningen. Bär med mig en kasse med minnen och kärlek som jag blockar upp med jämna mellanrum, studerar minns och mår bra.
Ett smaskit som jag tänker på nu när jag snart bli 'stor'. Min fastersman tyckte jag inte var stor nog att ta körkort och göra krogbesök när mina fötter fortfarande får plats i en åttaårings skor. Det är något i det han säger men jag tror inte mina fötter kommer växa mer. Nu när medicinerna är ur mig så har jag faktist växt en 5 mm. Kan iofs ha och göra med att de var på morgonen och jag hade tre par tjockastrumpor på mig. Får se nästa gång jag blir mätt.
Undra vad som väntar. Många frågar mig när jag insjuknade och jag vet att jag har länge sakt för två-tre år sedan. Och nu när mamma satt med faktaboken i handen kom det fram att de var fem år sedan, vart fasen stoppade jag ner alltid. Alla dumma läkarbesök och ömande leder. Man ska väl buga inför gud (om man inte ska uttrycka sig som en högandra svenskar: tror på något men inte gud) att det är tur att man tappar lidande och tunga minnen med åren. Innan jag blev sjuk grät jag aldrig offentligt. Nu vill tårarna spruta för jämnan. Det är inte för att jag är olycklig utan de vill bara titta ut hela tiden, Och det är väl bra. Men måste säga att det är jobbigt ibland när jag inte längre kan bita mig i läppen och tänka på blommor och bin för att hålla dem borta. De verkar kunna kontrollera sig själva. Kanske försvinner med tiden. Fast det tvivlar jag på då mammas tårar lämnar ögonen lika lätt som mina.





En nu läkare, nya möjligheter och kanske andra ideér till mig. Det blev nog så att jag svalde så mycket de första åren som sjuk och jag förstod aldrig att jag kunde tycka till. Utan jag bara tackade och tog emot de som skrevs ut till mig. Nu sätter jag käpparna i hjulet för varje litet piller och vätskformadläkemedel. Tror jag inte på det som sprutas in i kroppen så tror jag heller inte att det hjälper mig. Det märks att min nu kasserade läkare har en irretations i tonen när jag inte vill ha det han erbjuder mig. Men det är jag som ska må bra och inte han, så inte kan han leva åt mig heller. Nästa läkare kanske förstår mig bättre.
Evigheter sedan jag spelade musik ur dessa högtalare. Men nu var det dags. Tettas spotifyslista.
Hoppas verkligen att jobben dumper ner i min brevlåda, lite extra tyngd i pengapungen vore inte fel.
Var menat att jag egentligen skulle sitta hos hasse nu och plugga teori. Men Läkarbesöket och teraputbesök tog musten ur mig. Och ögonen väger kilo. Plus att magen ropade efter mat när vi var i tillbaka i staden igen. Och då funkar inte hjärnan korrekt.   
Men ska ut och andas lite luft om en stund, hämta hem sparken. Och kanske hinner jag titta förbi vid hasse om jag piggnar till mig. Kaffet verkade inte ge mig någon nytta idag. Så får väl fortsätta att kämpa mot ögonen. Hade tänkt att lyckas somna tidigt ikväll så kan inte sova middag då heller. Kan garantera att jag blir uppe hela natten då.
Nu får förkylningen försvinna så jag kan börja träna. Nu ska jag bege mig ut i luften.

Det är så många tusen ord jag skrivit som du aldrig läst. Hundra miljader tankar som aldrig blev sagda.
Kroppen värker nu, kylan leter sig in igenom köksgolvets springor. Och jag undrar ifall verkligheten skulle se annorlunda ut om jag mönstrade allt i hjärtan. Nacken skriker efter kudden. Jag har värmt min mage med te och sällskapet mitt fick smaka på mina bakverk.
Måndagen skrämmer mig lite. Vit målade väggar som jag ska besegrar själv. Och jag undra hur du hade hjälpt mig om du satt nära intill. Så nära så att jag kunde känna dina andetag mot min hud. Tusen, tusen ord vinglar som berusade kring i mitt huvud. Lyckas inte spotta ur mig dem. Och inte heller kan jag alltid vara så stabil på mina ben att du inte välter mig när jag andas ensam.
koldioxiden som lämnar min mun fryser sig kring sjalens garn. Stannar. Stirrar upp i rönnbären, älskar färgerna som blandas, vitt, rött och emot blå himmel.
Jag vet att jag skriver alldelens för lite nuförtiden. Flera månader utan dikter. Tänk när jag hade högläsning varje gång du hälsade på, kommer vi hälsa på varandra någon mer gång.
Kan inte säga att jag är ledsen. Jag är nog bara konsnärsdjup.
Mina fingrar leker mot imman över glaset. Mina träd blir aldrig lika vackra som dina. Och jag undrar ifall du tänkte på mig ibland när du vaknar.
Massa bilder jag borde lägga in på datorn. Och massa skolarbeten jag borde göra. Istället för att ta tag i allting det där som är viktigt låter jag mig själv baka lite mer. Jag är fullbokad för jämnan, ändå känner jag mig ledig.
Nu ska jag sluta slänga nattensord över oberörda ögon. Nattbesöket står för dörren. Och jag ska nog pussa slut på hans berusade kärleksläppar.


duärminvackrasteögonsten

Nu är jag här igen och lämnar fotavtryck. Livet mitt är stabilt. Sjukhusbesöken börjar öka. Och skolarbeten minskar inte. Men jag lever så mycket jag orkar och hinner.
Saknar snuffas, och föräldrar. Måste åka och hälsa på dem snart, klarar inte av att vänta tills de kommer hälsa på. Känner för att vara själv i evigheter, kommer jag lyckas. Nej. Har helt enkelt inte tid att vara ensam. Och när jag väl har chansen att vara det skrämmer ensamheten mig bara. Ska ner och baka inför veckan som kommer så jag har bröd så jag klarar mig. Ska nog börja att baka kakor till min föddelsedag också. Har inte bestämt fall det ska firas att jag fyller år förutom med släkten. Kanske med vänner? är nog dags att bestämma det nu isådanafall inte så himla långt kvar. Är jag nervös, känner jag längtan. Nej.
Har väntat till denna dagen då möjligheten för körkort ligger i handen på mig. Och allting är bokat. Men jag känner bara ångest. Jag vill fan inte bli äldre än så här. Men man kan inte välja det så det är bara tacka och ta emot dagarna man får leva.



fastersögonsten

sitter här med en telefon som ringer och jag låter melodin ringa ut. Ytterligare en favorit låt man ska kasta bort och alltid minnas den som en ringsingnal. Det är något med mig idag. Vaknade med tunga andetag, tunga drömmar och tungt täcke. Rädd för ensamheten när det är den som ska göra en lugn. Solen visar sig på himlen och jag vet att jag borde ut med mina värkande ben och fånga energin. Men jag tar mig inte dit. Pussar Melwin förlåt, och önskar att jag blir bättre till våren.
En svart mönstrad matta och gråa mjukisbyxor får fånga upp mina tårar. Allt det gamla och sönder knagna kräktes jag bort på badrumsgolvet den morgonen. Mamma är orolig att jag släpper ut allt för mycket över internet. Jag känner ingen rädsla, för det är så mycket jag håller hemligt. Och precis allting kan man göra vackert med ord.
Lärde mig den sommaren, att hur många timmar man en spenderar på att betracka en människas detaljer och sätt att vara, så för blev den okänd. En vissen blomma och utbrunna ljus levande dofter i ett lakan, rädd för sin egen skugga.
Den här lediga tiden borde jag bevara nära bröstet och läsa ut varje ointressant bok som ligger på hög. Men jag stoppar fötterna i min pussgrodas duntofflor och låter tevattnet bränna mig på överläppen. Körkortsboken ligger även den bredvid mig, men roffar inte åt sig min kraft. Jag längtar bara tills allting sitter.
Det spelar ingen roll hur många gånger jag än har släppt taget, hur många gånger jag än har hoppat och vet att min kropp inte längre står kvar. Så är det en grund att falla tillbaka till när jag vill sippra ur mig ord. Vet att tangenterna borde bli utnötta när jag kan skrika högt av lycka. Men då vill jag behålla allting hårt kring bröstet, inte släppa en endaste sekund till onytta. Därför behåller jag, och låter det onödiga sippra ur mig med jämna mellanrum.
Solen har snart gått ner. Ensamheten känns inte lika hård. De mörkgråa runda fläckarna har torkat. Och nästa gång kanske jag svarar innan den välbekanta melodin ringer ut.